polymeriska tankar

Som sagt – dottern har knarkat American Idol 2006 på TV400 de senaste dagarna och jag blev väl lite av en passiv knarkare och kunde inte låta bli att lyssna och bedöma även om jag bara lyssnade med ett halft öra – förvisso så förstår jag att han som vann var den som vann, men att denne herre inte kom längre än till en fjärdeplats fattar jag då rakt inte. Honom hade jag iaf som en favorit redan när de var 12 tävlande kvar.

Efter att ha hört och sett dessa två framträdanden fattar jag faktiskt inte alls att han inte vann.

Jag orkar faktiskt inte hålla på och länka till ditten och datten gällande detta, men ni som har hängt med i alla svängarna vet nog vad jag pratar om ändå.

Vaxholmsmålet – Byggnads försatte en arbetsplats i blockad för att entrepenören som åtagit sig arbetet inte var en Svensk Entrepenör™ och de som jobbade på byggarbetsplatsen inte var Svenska Arbetare™.

Att dessa arbetare faktiskt hade sitt eget kollektivavtal i sitt eget land och att de ansåg sig själva tjäna bra på sitt jobb, faktiskt bättre än om de stannat i sitt eget land och utfört ett liknande jobb, skiter vi i va?. Är du i Sverige och utför ett Svenskt Jobb™ så ska du ha betalt som en Svensk Arbetare™. Annars så ska jobbet utföras av Svenska Arbetare™ kontrakterade av Svenska Entrepenörer™.

Salladsbarmålet – Handels (eller om det var Restaurang – eller om de båda är sammanhängande? Jag skiter i faktiskt i vilket. Fack som fuck, typ.) försatte en inrättning i Göteborg i blockad för att ägaren inte ville teckna kollektivavtal. Detta till trots att ingen av de (eller var det bara en?) anställda ens var med i facket och detta till trots att ägaren faktiskt gav sin (sina?) anställda bättre betalt än vad de skulle fått om ett kollektivavtal fanns och följdes.

När fackrörelsen en gång i tiden skapades så var det maffian som styrde – det var faktiskt i “Amerikat” som denna rörelse föddes och även om “maffioserna” själva skodde sig så vann medlemmarna i facket på det hela i det långa loppet. Iaf till att börja med. Numera så vinner ingen vad jag kan se utan det finns bara ett gäng “pampar” som försöker att sko sig medelst tvångsanlutningar av både företagare och arbetare.

I Vaxholmsfallet – Vad skulle dessa fackpampar som påbjöd att en blockad skulle ske säga om en lokal fackförening i Buhtan utlös en blockad när exempelvis Telias arbetare befann sig där för att fullfölja ett arbete som Buhtans regering lagt ut på entrepenad till just Telia? Alltså om denna inhemska fackförening satte arbetsplatsen i blockad för att de svenska arbetarna anställda av Telia inte fick den lön som arbetare i Buhtan fick för samma jobb? Vilket ju bör vara en skäppa lägre än den lön som Telia betalade ut enligt sitt eget Svenska kollektivavtal™…

Det finns gott om Svenska Arbetare™ anställda av Svenska Företag™ som är kontrakterade att utföra jobb på annat än Svensk Mark™ som inte kan tänka sig annat än att för det jobb de utför ska emotta den lön (+traktamente och andra tillägg) som de skulle ha fått på Svensk Mark™. Skulle dessa arbetare acceptera att en lokal fackförening satte deras arbetsplats i blockad för att de skulle få lön efter lokal norm? Skulle inte tro det va!

I salladsbarfallet då – Så länge det inte finns en anställd som är fackansluten som därtill är missnöjd med löneavtalet så har facket inte med saken att göra. Även om det nu fanns en sådan anställd så hade då ett avtal kunnat slutits där ägaren av salladsbaren förband sig att ge avtalsenlig lön till de/den anställda som var fackansluten/na likväl som alla andra anställda som eventuellt fanns. Men nu fanns inga sådana anställda, det fanns fanimig knappt ens något “kollektiv” som kunde anses vara i behov av en anslutning. Så vad fan höll de på med?

I ena fallet har vi alltså arbetare som tjänade bra, deras arbetsgivare hade “vunnit” budgivningen på det arbete som var utlagt på entrepenad, men hela skiten gick i stå och företaget gick vad jag kunnat utläsa i konkurs och arbetarna befann sig därvidlag arbetslösa. Vad vann Byggnads på detta? Inte ett jävla skit mer än att de visade upp en redig pekpinne till alla företag här i Sverige att om ni lägger ut ett arbete på entrepenad så gör ni fanimig bäst i att lägga ut det till ett Svenskt Företag™ och inget B-företag från något EU-land som vi egentligen inte bryr oss om.

I det andra fallet så har vi fått ett klart exempel på att egen företagsamhet inte lönar sig för fem öre. Iaf inte om det handlar om småföretagsamhet med en eller ett fåtal anställda. Ska du ha anställda så måste du tvångsanlsutas till ett avtal som ger dina anställda rätt till lön enligt en fastställd skala – och det oavsett om du redan betalar dina anställda mer än vad någon annan kollektivanställd får.

Kom igen för fan – alla ni som jobbar utomlands för Sveriges Stora Företag™; skulle ni acceptera att bli tvångsanslutna till ett lokalt fackförbund och därmed få er lön enligt detta förbunds skala? Kan ni tänka er att för Ericsson jobba i Kina till en generic locals lön? Typ en tiondel av vad ni har i lön “här hemma”?

För det är ju det som fackfolket som härjat runt i Vaxholmsmålet sagt – Jobbar man i Sverige så ska man ha Svenska Löner™. Vad skulle ni säga om ett kinesiskt fackföbund införde en blockad på er arbetsplats där med mottot “Jobbar man i Kina så ska man ha kinesiska löner!”?

Min fråga till Byggnadspampen Tilly blir alltså om han är beredd att när han jobbar i Taiwan eller Polen att jobba för taiwanesiska eller polska löner? Eller om han är beredd att slåss för att hans fackmedlemmar inte tar emot mer betalning än vad de taiwanesiska eller polska fackmedlemmarna får när de jobbar i sina egna länder?

Kom igen Tilly – fattar du inte att att arbetare som kommer hit till Sverige under ordnade förhållanden (alltså via en entrepenör) faktiskt anser sig lyckligt lottade och är nöjda med den arbetsuppgift de fått och att de inte alls är “offer” för människosmuggling/människohandel?

De är helt enkelt helt vanligt arbetare som tagit sig dit där deras arbetsgivare funnit ett uppdrag och de förväntar sig inte annat än att bli behandlade som annar än arbetare™!

Tänkte bara meddela att min son är knäpp.

Just nu, medan jag och sambon sitter och ockuperar de två datorer vi har med nätuppkoppling och dottern terrat honom genom att ockupera teven med maratonutsändningar av American Idol 2006 på TV400 som gått ikväll och två/tre kvällar innan denna, så sitter han med sin mormors gamla gitarr (handgjord för sisådär en +50 år sedan och nu omsträngad med hjälp av mig med stålsträngar rakt av – fan vad bra den låter!) och jammar loss med riff från Metallicas “Nothing else matters” och Jeff Buckleys “Hallelujah” medan han sjunger till en av våra katter om dennes bollar. Som alltså inte ens finns längre.

Sonen är förresten mästare på att att leka ful gubbe. Det är så att även jag ryser av obehag när han lägger sig till med intonation, röstläge och ordval och smörar loss. Återigen – när han pratar med katterna. Har jag månne närt en kattpedohomofil (ja, det är oftast hankatterna han yttrar sina “kom ska du få” till) vid min barm? Och är inte den frågan lite kontradiktiv?

Anyway – min son är knäpp, och då talar jag inte enbart om hans skruvade humor (vilket jag är rätt så övertygad om att han har både ärvt och lärt sig från mig, hans far, hans styvmorfar, hans mormor, hans styvfar, hans styvfars far m.fl.) utan det mest knäppa med honom är hans förmåga att lära sig saker på egen hand.

Ungen är totalt autodidakt. Konst, språk och musik är vad han intresserat sig för. Styvmorfar är iofs etablerad konstnär (länkningen går tyvärr till waybackmachine då mor och far verkar ha glömt att förnya ägandet till domännamnet – hade jag möjligheten så skulle jag gjort det åt dem; att fixa till sajtens design har jag erbjudit mig att göra ett antal gånger utan att få ett okej) och gott om musiker likväl som lingvister finns det också i familjen (jag är ju gammal lärare och en farbröderna är tidningsredaktör, för att bara nämna något, och instument kan många av oss i släkten traktera) men jag frågar mig ändå vad han får allt ifrån.

Trots arv och miljö så har han alltså inte lärt sig ett endaste dugg direkt från någon av oss i närmaste familjen eller släkten. Inte heller så har han gått några kurser. Och skolans lektioner verkar han ha fnyst åt (vilket jag förstår, då jag själv i grundskolan satt och tänkte “Men… berätta något som jag inte vet nån gång då!”) utan han har alltså lärt sig själv.

Han blev i unga år intressrerad av kinesiska och japanska. Pengar han fick i veckopeng och födelsedagspresent gick till att inköpa böcker i dessa ämnen på Akademibokhandeln. Där nyttjade han farbrodern som hade kårleg intakt eller styvfadern som hade åldern/utseendet av en student för att få rabatten (kassörskan på Akademibokhandeln kollade alltså inte om han var berättigad till rabatten då han såg ut som en student). Rabatten är alltså är på ca 35% så vem kan klandra sonen att han inte ville betala fullpris enbart för att han bara var 12 år och knappt några pengar hade och ville köpa böcker som universitetsstuderande köpte och fick köpa till ett billigare pris?

Sonen lärde sig alltså spåk på egen hand utan vägledning – kinesiska och japanska likväl som gaeliska, kymeriska och en hel del andra språk som han bara råkade komma i kontakt med. Själv valde han spanska som tredje språk på gränsen till högstadiet men ändå så kunde han hjälpa syrran hans med hennes franska enbart genom att läsa hennes läroböcker. Han är ett språkgeni helt enkelt.

Men likförbannat helt jävla knäpp. (Han är medveten om att jag skriver om honom just nu, men han vet inte vad jag skriver så han fortsätter att spela gitarr med lite Clash-riff och sjunga små söta visor till katterna om att de luktar spenat när han sniffar dem i rumpan. Typ.)

Nå, det konstnärliga då – han har ju knappast ärvt det rent genetiskt från min styfar, men rent miljömässigt så har vi nog “ärvt” det båda två från denna man. Skillanden är väl att min jävla unge kan skapa vad fan som helst man ber honom om. Eller iaf nästintill. Jag själv är alldeles för självkritisk och har knappt ens vågat testa om jag vet att någon ska titta på det jag gjort. Men farsan/morfar Olle har allt fått oss att släppa till en hel del genom åren.

Även när det kommer till skapande så tog sig alltså sonen sina intressen så pass allvarliga att han sket i normala lärovägar och även här tog han självlärningsvägen. Han önskade böcker om anatomi, Michelangelos verk, Leonardo da Vincis, allt som fanns att finna om målning, teckning och alla dess tekniker.

Efter att ha suttit med papper/duk/pannå och penna/pensel/olika färgmedier så övergick han till datorn. Och jag har tidigare länkat till några av hans alster. Vissa är iofs först skapade på papper, sedan inscannat och bearbetat och andra är skapade digitalt direkt.

Hur fan det kom sig att ungen lärde sig att spela gitarr vet jag faktiskt inte. Förrförra (eller var det förra?) julen så önskade han sig en elgitarr och fick också en sådan av sin fader. Med förstärkare och allt. Mig veterligen så har han inte deltagit i några kurser av något slag utan han är helt autodidakt även när det kommer till gitarrspelandet. Man kan typ säga till honom A7, F, D, whatever och han anslår ackordet och frågar helt enkelt bara “vad (fan) vill du?”.

Hans “farbror”, dvs min sambos lillebror som inte är mycket till farbror utan mer en kompis (de är nästintill lika gamla och går därtill i samma klass), har tydligen lärt sig spela gitarr på samma vis. Det konstnärliga är uppenbarligen inlärt på samma vis även för denna unge. Därtill så har han ägt sina lärare i diverse språk x antal gånger och vad jag förstått även toppat i betyget. Därtill så är även han en jävel på att skapa bilder och har dessutom tagit det bortom “amatörstadiet” genom att ha blivit kontakterad som just en “concept artist”. Lite exempel på vad han gör, även om jag tror att han har bättre grejer som han hemlighåller av förklarliga skäl.

Min son verkar dock ha “ärvt” min inställning om “varför ska jag bevisa vad jag kan och sitta med på de här utråkiga lektionerna” – även om jag numera är av inställningen att man bör bevisa vad man kan för att få det dokumenterat och därmed bör genomlida dessa tråkiga lektioner där det ältas saker man redan kan.

Så hör nu min kära son: Skit i att du tycker att ämnena är tråkiga, skit i att du tycker att du redan kan det som lärs ut – se till att närvara på lektionerna och gör de uppgifter som du åläggs samt närvara vid de prov som utannonseras så att du får ett betyg att gå vidare på.

Även om betyget endast är just en papper på att du kan det som du kan och att du fortfarande kan det du kan utan detta papper så behövs det tyvärr för att du ska kunna gå vidare. Vissa saker här i livet får man faktiskt lov att svälja. Iaf tills man protesterat så pass att andra slipper att svälja. Så vad du än gör – sluta inte att protestera och ifrågasätta vad just du anser vara fel. Även om dina protester inte hjälper dig så kan de kanske hjälpa någon annan efter dig.

Oavsett vilket – detta var helt enkelt en hyllning till dessa knäppungar som finns i otal där ute som på eget bevåg lär sig saker utan att någon säger till dem att de ska lära sig detta. Och dessa knäppungar är många fler än just min son och sambons lillebror.

Det är jag fullständigt övertygad om.

By the by – när jag bildgooglade med sökkriteriet “crazy kid” så fick jag faktiskt upp en bild på ett par rosa crocs. Och om det är galet så är iaf mina ungar kloka ty de äger inte ens ett par av dessa “foppatofflor”. Eller kan det vara som så att kriteriet för “crazy” är vad som är just crazy? Tål nog att tänkas på…

Jag retirerar in i en egenvald bubbla när jul- och nyårshelgen närmar sig. Varje år så inträder en slags ångest över den stundande helgen – med mer eller mindre märkbar styrka, men ändock alltid närvarande.

Jag är så van vid detta tillstånd att jag endast reflekterar över det de gånger som ångesten är starkare än annars eller då något ändras i mina rutiner. Eller om något som kan sammankopplas med en tidigare helg då ångesten var stark gör sin närvaro påmind. I år var det de starka vindarna som vinit utanför fönstret sedan ett par dagar före julafton och fortfarande susar till lite då och då.

Detta förde tankarna till en gammal blogg jag skrev med två uppdateringar under ett dygn 2 dagar före julafton för 6 år sedan, så efter lite rotande i skafferiet så bjuds härmed på lite skåpmat:

Storm och julångest
Lör 22 dec 2001

[ posttid: 01.00]
Det blåser ute. Det river i hela kroppen.
Ingen medicin hjälper. Inga andra droger heller för den delen.

Sonen förstår. 10 år är han.
Han förlåter mig när jag låter smärtan ta överhand på mitt humör.
När jag skriker ut min smärta i omotiverade angrepp på min omgivning.

– Ta det lugnt mamsen, säger han. Du kan kontrollera det, du är ju Storm.
Sen klappar han på mig och ler så att smilgroparna flörtar med mig.
Det tar udden ur min ilska ett tag,
och för en stund slappnar min fiolsträngsspända kropp av.

Storm, kallar han mig.
Lite bakvänt egentligen, för hon kan ju kontrollera vädret,
för mig är det så att vädret kontrollerar mig…
Och när så sker kan inte jag kontrollera någonting.

De flesta fnyser när man säger att man får ont av dåligt väder.
– Hur skulle det vara möjligt? undrar de, och tittar skeptiskt på mig.
Sådant orkar jag inte ens bemöda mig att svara på. Suckar bara uppgivet.

Att månens cykel påverkar vattnet är det ingen som ifrågasätter.
Att vissa kvinnor har en menscykel som följer månens, börjar accepteras.
Men att jag, och flera med mig, kan känna i hela kroppen när det är
väderomslag på gång det ses som otroligt.

Av gemene man då. Läkarvetenskapen ser det som ett faktum.
Det är t.o.m. en standardfråga vid bestämmandet av ursprunget till
annars oförklarliga kroppssmärtor.
Där vet de att sammanhanget finns.
Där vet de att psykets hälsa visar sig i kroppen.
Varför kan då inte min omgivning förstå?

Sonen förstår. Dottern likaså. Kanske för att de vuxit upp med det?
En sak som ses som naturligt under sin uppväxt finner man ju ingen
anledning att ifrågasätta.

Tittar på mitt tomma cigarettpaket. Suckar tungt och reser mig upp.
Det känns i kroppen att vindarna avtagit. Går till fönstret för ett konstaterande.
Snön ligger decimeterdjup, tung och blöt.
Inser att jag ändå måste ge mig ut i kylan.
Nikotinbehovet är för stort för att ignoreras.

Plånboken är tom. Måste ta vägen förbi en bankomat. Suckar tyngre.
Ser mig i spegeln. Ett rätt så nyvaket anlete stirrar tillbaka på mig.
Med tydliga fåror som tecken på de senaste dagarnas smärta.
Med ögonlock som vindruvshalvor, svullna, blanka.
Blodsprängda ögonvitor. Efter dagar av sömlöshet, men också av gråt.

Funderar på om det är kroppens smärta som påverkar mitt psyke eller tvärtom.
Mitt pansar har brustit…
Peta på mig – och jag gråter.
Säg “fel” ord till mig – och jag gråter.
Eller kanske det bara är det faktum att än en gång är den förbannade julen här…

Försöker pussla ihop mitt skyddande skal.
Struntar i min uppenbarelse där i spegeln, tar en klunk till av whiskyn,
ett sista bloss på den sista cigaretten och fimpar den noggrant.

Låter ytterligare en tung suck undslippa mig och ger mig iväg i natten.

[posttid: 07.00]
När jag kommer fram till den nattöppna macken ser jag två pojkar i nedre tonåren stå där utanför. När jag låser min cykel säger en av dem “hej”. Jag tittar förvånat upp, nej det är ingen gammal elev. Innan jag hinner svara smäller han av ett bländande leende och säger “god jul”. Sedan börjar de gå och vinkar glatt. Jag står förvånad kvar.

Min förvåning släpper av pojkarnas glada leenden och vinkande. Jag lyfter långsamt handen och vinkar tillbaka. Jag ler och kraxar fram ett “tack det samma”, och för första gången på en vecka var inte mitt leende påklistrat och mina ord var ärligt menade.

[posttid: 23.00]
Vill man att någon ska visa förståelse för hur man mår, så får man väl ta och smacka fast i pannan på dem hur det ligger till, tänkte jag och mejlade texten här ovan till exet.

Det tog inte lång tid innan telefonen ringde.
- Trodde att du ville vara ifred, sa han. Men du får gärna komma och hjälpa till om du vill. – Vill du att jag ska hämta dig?, frågade han sen.

- Tack, var det enda jag kunde få fram.
Sedan fick jag slut på orden. Inte vanligt för mig, om jag får säga det själv.
Nu har vi i alla fall kommit så pass långt att vi ska höras imorgon förmiddag.
För jag kan ju inte med säkerhet säga hur jag mår förrän morgondagen kommit…

Just nu är tillståndet fortfarande desillusionerad desintegration, illusionslöst sönderfall, förvirrad nedbrytning, borta-på-vinden-trasig, pucko-kass….

Det finns många sätt att säga samma sak på, men huvudsaken är att man säger något.

Det där var som sagt 6 år sedan. Det är som man säger “same, same – but different”. Utanpåverket är ändrat men många av känslorna har bestått. En sak är definitivt detsamma – jag har fortfarande inte lyckats lära mig att öppna käften och tala om hur jag vill ha det utan hänger med som en våt lovikkavante på en vild kälkfärd vartän andra vill ha mig – lossnad från handen men kvarhängande med en stropp.

Något vartannatår-firande har det inte heller varit sedan dess utan det har fått tagits efter hur vi två föräldrar känt/bestämt/haft andra planer. Inte för att jag direkt haft några planer till jul…

Min nuvarande sambo träffade jag iofs bara en månad efter att jag insett att förhållandet mellan fadern till mina barn och mig var “down the drain” (alltså strax innan den gamla bloggen härovan utspelade sig) och det blev ju som det blev trots att det gick så snabbt. Lyckat alltså.

Vid nästkommande jul så var jag dock fortfarande en hemlighet för hans familj. Ja, inte för hans syskon men för föräldrar och mor- och farmödrar iaf. Och även den julen åkte jag till barnahemmet hos fadern och kände mig rätt så bortkommen med hans bröder och moder och tidigare kontroverser om den blott 11-årige sonen skulle förstå varför han endast fick en julklapp (en ps2:a) medan syrran fick en säckfull med krams. Jag förlorade såklart den diskussionen redan innan julen kom, satt plikskyldigt av några timmar och tog sedan en taxi till tåget som jag trodde skulle ta mig därifrån rätt så tidigt på kvällen.

Den julen bodde jag i Stockholm igen för första gången på 12 år och det dessutom i mina uppväxtkvarter på Södermalm (och ja, jag längtar fortfarande hem *snyft*) och tågen mellan Uppsala och Stockholm hade ju en tidtabell som var så svårläst att det inte bara var jag som blivit strandsatt på Uppsala Centralstation denna julaftonskväll.

Vid den tiden så hade jag fortfarande inga som helst problem att snacka med okända människor så jag lyckades sammanföra 4 pers + mig själv som skulle till söder, eller söder därom, med en taxischaffis som gladligt tog ett fast pris på 250 pix per skalle med, om jag minns rätt, slutstation Högdalen. Överkomligt må jag säga, och fem standsatta stockholmare kom hem redan på julaftons kväll och slapp därmed sitta och snusa på en tom tågstation fram till 9 på morgonen därpå.

Nyårsafton som följde så skulle jag för första gången få träffa min nya kärleks vänner. Även för dem hade jag varit en hemlighet i över ett år så det mötet föregicks av en hel del ångest. Men det är en annan historia – nu koncentrerar vi oss på julen. Och en ny jul kommer ju alltid.

Nå, julen som följde så hade jag ju träffat både syskon och föräldrar till min kära eftersom vi vid det laget officiellt hade flyttat ihop (att han i själva veket redan bott med mig i ett halvår i Stockholm räknades tydligen inte), men själva faktumet att vi skulle infinna oss där på julaftonen (med mina barn som inte hade träffat någon av dem) var illa nog för mig som aldrig varit i huset ens, men med där fanns också min nya sambos mor- ock farmoder som jag inte ens sett på ett vykort och det blev för mig en pärs utan like.

Därtill kom efterlevandet av andra jultraditioner än dem man själv vant sig vid genom åren. För mig så har matätandet kommit efter SVTs traditionella “Kalle-tv”, och det oavsett om någon tittade på teven eller inte. Kl 16 så var det matdags alltså. Så långt så stämde det nästan. För mig så har ätandet sedan pågått tills alla ansett sig nöjda. Alla fick äta i sin takt och det fick ta sin tid innan maten togs bort. Därtill så var jag restaurangskadad och körde förrätts- (sill, lax, ägg, och annat fiskaktigt) mellanrätts- (kalvsylta, skinka, lammfiol) och varmrätts- (köttbullar, prinskorv, janssons frestelse) samt ost och kexsevering. Separata plockbord och framplockning alltså. När efterrätten (för mig en fruktsallad bestående av enbart päron och vindruvor inlagd i ingefärslag serverad med vaniljgrädde och -glass samtidigt som kaffe och kakor framdukats) fanns klar och alla tagit för sig så började julklappsutdelningen. Inget i matväg togs dock bort innan dess för att ingen skulle känna sig jäktad.

Och ja – jag utgick självklart från mig själv när jag satte upp mina egna traditioner i mitt eget hem då jag hatar att bli jäktad vid plockbord, jag vill äta i min egen takt. För ungarna så störde väl inte dessa nya matserveringsvanor märkbart – de nöjer sig ju vanligtvis med köttbullar, prinskorv, potatis och en enstaka laxbit – men för mig så blev det stressigt. Jag hann inte mer än till sillen och även i år så kom jag inte längre än så och har så inte gjort i ett par års tid nu.

Jag är väl envis, men jag totalvägrar att lassa en och samma tallrik full med allt av vad jag tror mig vilja ha för att sedan få sitta med skammen för att jag inte hann/orkade äta upp. I år så hade iaf sambon samma problem som jag även om jag tror att det kunde härledas till sömnbrist men därtill så kändes det som om tiden var knappare. Även om jag inte glodde på klockan en endaste gång.

Julklappsutdelningen då – den var svår för ungarna att fatta första året med “nya” familjen. Med 4 barn i familjen så förstå jag iofs fullständigt konceptet att alla klappar delas ut så att alla sitter med sin egen lilla hög av klappar och först när alla inslagna paket är utdelade så börjar öppningen av de samma, men när jag märkte (och märker) att mina ungar när de väl öppnar sina paket inte tar sig tiden att återigen kolla vem paketet är ifrån (vilket leder till att de inte kan tacka lite mer ordentligt när de sett vad det fått) och inte heller efteråt kan svara på frågan “vem fick du det där av?” så förstår jag också att de inte kan fullfölja det jag uppfostrat dem till – alltså att tacka för gåvor.

För mig uppstår ett annat problem där – jag har inte förmågan att kräva plats nog att hojta till den ena eller den andra för att säga mitt tack när jag väl öppnat mina paket. Och det trots att jag läser etiketten en gång till och tom sparar den så att jag inte glömmer vem som gav mig vad. Vilket självklart (i mina ögon?) leder till att faktumet att jag inte tar mig platsen och därmed inte tackar högt och tydligt med säkerhet ses som att jag är en otacksam jävel. Fast jag brukar iofs tacka för allt som serverats och klappen som gavs med omnämnandet av vad klappen var när jag säger adjö. Men i min uppfattningsvärld så ser jag mig själv som betraktad som otacksam för att jag inte lyckas fånga givarens uppmärksamhet och säga tack.

Inte för att det spelar så stor roll – jag har de senaste 30 åren inte direkt fått några julklappar. Om man då inte räknar fruktkorgar, chokladaskar och andra opersonliga ting såsom stearinljus och badsalt. Och nej, se inte detta som ett klagande för det är det inte. Det känns bara dumt att inte kunna tacka direkt för en klapp man får. Tacka direkt kunde man iaf med de “gamla” traditioner som vi körde innan jag hamnade i denna nya familjekonstellation.

Då gjorde vi nämligen som så att vi delade ut en klapp i taget, ett försök att samma person inte fick “urton” (typ en blandning av sjutton och arton, men med betydelsen “många”) klappar efter varandra gjordes också. När klappen mottagits så öppnades den. Därefter så visades den upp och ett tack till givaren gavs innan nästa klapp delades ut. Som sagt – med fyra barn i familjen och en moder med en benägenhet att ge massor av små klappar så kan ett sådant förfarande ta hela natten. Förvisso så är mina barns farmor av samma kaliber, men även om hon då bara hade två barnbarn samt tre söner så avtog det ju lite i takt med att de alla blev äldre.

Rent personligt, även om jag starkt ogillar “alla tittar på mig”-känslan, så föredrar jag alltså ett sådant koncept före ett då jag själv måste påkalla uppmärksamheten genom att hojta “titta på mig, nu vill jag tacka”. Hellre då att det blir ett “här har du en klapp och nu tittar vi på dig en stund”.

Nu kommer säkert någon (antagligen anonym/okänd) efter att ha läst detta (om denne ens orkat läsa så här långt) att uttrycka något i stil med “men tänk på dem som inga klappar får”, “var du glad att du slapp sitta ensam på julafton” eller “din otacksamma jävel – tänk på barnen”.

Mjo, jag tänkte på barnen och har så gjort alla jular. När jag inte har något val så har jag bitit ihop och försökt att ge dem en “juligt” julafton. Det är inte precis som så att jag skitit i att önska dem god jul, ge dem klappar, försöka att få till en trevligt stämning i hemmet bara för att jag drabbats av akut julångest. Har det varit så jävla hemskt att jag inte har kunnat bita ihop så att ångesten iaf har sluppit ut så har jag alltid haft valet att be barnens far att de stannar hos honom över jul. Just i år så kunde jag inte det då han och “nya frun” hade bokat resa till fransk skidort. Barnen fick välja själva om de vill följa med på den resan men med premissen att de då också skulle åka skidor – de valde att stanna hemma i Sverige med mig. Om det beror på att de hatar skidåkning eller att de älskar mig tänker då jag inte spekulera i. Jag tolkar det helt enkelt som att de ogillar skidåkning och inte har det mista emot att fira jul med sin gamla modern och “styvfadern” och hans familj.

Jag hade också valet att säga nej till att åka hem till sambons föräldrar, men just för barnens skull (likväl som sambons) så gjorde jag inte det utan bestämde mig för att “uthärda”. Inte för att jag förväntat mig att behöva uthärda – trots alla förpemissoner och ångestbesvär som varit alla jular innan denna så har jag aldrig sett det som att “uthärda”, och även om jag fått bita ihop då och då för att inte drabbas av en panikattack så har slutresultatet alltid varit gott.

I år så var det dock lite nya element som fick mig att bli obekväm. Dels så har sambons föräldrar flyttat så miljön var i det stora inte så värst invand. Lägg till det att jag hade ett svårt fall av ångest detta år med kroppsliga bevär pga av blåsten som kaka på kaka och att jag faktiskt jobbade som fan för att det inte skulle märkas för ungarna. (vilket antalgien ledde till att sambon inte heller fattade någonting?)

Och att jag som sagt inte kunde bespara dem denna ångest på det enklaste sättet – genom att inte fira jul med dem. För första gången sedan första julen med sambon och hans familj som var “galore” när det kom till ångestframkallande så var sambons farmor återigen närvarande. Kanske jag var nojig, men jag tyckte att hon glodde på mig hela tiden. Tydligen så hade dessutom julen bestämts att vara vit, och då talar jag om alkoholfri. Och trots att den var alkoholfri så saknade jag glögg. (ja, jag önskar att få känna smaken glögg på julafton även om glöggen är alkoholfri) Därtill så har jag ingen aning och den ölflaska som jag och sambon delade på var alkoholfri eller inte och det har inte heller någon roll om den innehål alkohol – jag hade görna sippat på en öl till eller två under kvällen. Eller vad som helst som var drickbart.

Mjo, det må vara som så att jag räknas till familjen och fanimig kan servera mig själv, men det ligger inte för mig. Jag gör bara inte så – och den saken borde ju min sambo veta, men inte ens när jag lite fint försöker säga att jag är törstig som en hel indianstam så får jag en respons från det hållet. Eller jo – jag får responsen om jag vill ha ett glas vatten. Efter ett lätt fräs på den frågan så får jag ett litet glas cola. Thats it.

Den evinnerliga blåsten gjorde ju sedan att man inte kunde lugna sina nerver på det vanliga sättet – genom nikotinintag. Förvisso så gick jag ut i snålblåsten två gånger mer än vad sambon gjorde, men jag satt där och det kröp i mig att gå ut minst 20 gånger mer än så.

Allt ovanstående är självklart “lök på laxen”-strunt som inte borde spelat någon roll om inte laxen, dvs det som “kröp”, var min extrema julångest – en ångest som jag försökte bekriva i text tidigare idag på detta vis:

Jag mår förihelvete skitdåligt och skriker innombords, ända nerifrån magen och den oroshärd som där stormar runt och sedan fortsätter upp i halsgropen där skriket och gråten kvävs endast pga ren jävla viljestyrka och därifrån så fortsätter det upp i huvudet där hjärnan aldrig stänger av för att slutligen manifisteras i nerver två meter utanpå huden och en förbannad smärta i hela kroppen av ansträngningen att _inte_ släppa lös all denna ångest till allmän beskådan.

Nästa år så går jag fanimig inte utanför dörren, vad än som förväntas av mig och vad än som uttalas eller inte uttalas i form av förväntningar. Om “hemmastannandet” leder till ett julfirande hemma eller till en kväll som alla andra återstår att se. Livkäl som att det återsår att se om jag blir ensam hemma eller om någon annan sällskapar med mig. Jag förflyttar mig iaf inte en millimeter. Nästa jul tänker jag fasiken vara ego och bara bry mig om mitt eget välbefinnande.

…så länge mitt välbefinnande inte sker på bekostnad av någon annans välbefinnande, sa den lilla rösten inom den lilla kvinnan som alltid försöker göra andra till lags…

Så – då var det bara själva firandet av nyårsafton och de förväntningar som finns där att ta sig igenom då…

Och nej, det blir inga bilder till det här blogginlägget – texten får tala för sig själv ty den enda illustration jag kan komma på är en atomexplotion eller en härdsmälta. Eller kanske en tryckkokare vars lock är på vag att flyga i taket.

Illustrera med din egen fantasi för fan!

Och en god jävla jul till er alla lite så där i efterskott! Ingen nämnd och ingen glömd. Och jag menar det faktiskt – bara för att jag själv upplever ett helvete varje jul så önskar jag inte någon annan att uppleva detsamma.

Så – God Fortsättning och Gott Slut tillönskas alla där ute i bloggosfären!

There you have it.

*ridå*

Smaka en stund på det ordet – väluppdaterad – och säg sedan vad du tänker på när du smakat klart.

Oavsett om du vill särskriva/-säga ordet så att det likaväl* kan vara väl uppdaterad som väluppdaterad så kan väl inte dess betydelse skilja sig så värst mycket åt?

Oavsett sär- eller ihopskrivning så blir det ju ändå något som uppdateras väl. Frågan är då vad “väl” är. För dig och för andra.

För mig så står “väl” för något “bra” eller något “bättre”.

Ett virusskydd som är väluppdaterat är för mig ett virusskydd som har de senaste defintionerna för att känna igen och därmed stoppa just ett virus. Virusskyddet är alltså bra uppdaterat. Det fyller sin uppgift.

En nyhetssajt som är väluppdaterad är för mig en nyhetssajt som har inhämtat de senaste rönen om nyheterna som de rapporterar om på sajten. Den fyller sin uppgift.

“väl” betyder alltså “bra”, eller möjligtvis “bättre”. Varför finner jag då när jag googlar på “väluppdaterad” en hel jälva drös med modebloggar som självtillskriver sig epitetet “väluppdaterad”?

Väluppdaterad är och förblir inte detsamma som “ofta uppdaterad”. Väluppdaterad (eller för den delen “väl uppdaterad”) betyder faktiskt inget annat än “bra uppdaterad” eller på sin höjd “bättre uppdaterad”. Välinformerad eller välunderrättad är bra synonymer om det nu inte handlar om just virusprogram – programmeraren av nämnda program kan iofs vara välunderrättad/-informerad och därmed göra sitt program väluppdaterat.

Att man postar ett nytt inlägg med femton ord och tre meningar plus en liten glansig bild om valfritt ämne varannan timme är alltså inte vad som kan definieras som “väluppdaterad”.

Varför tillåts dessa dagboksliknande “titta vad jag hittade”- och “detta är min outfit för dagen”-bloggar att missbruka detta ord så grovt?

Lyssna nu jävligt noga alla kenzor, lilijor, englor och vad fan ni nu heter där ute – VÄL betyder BRA och inte OFTA!

Nuff said.

* kolla ordet “likaväl” som jag valde att använda i den meningen – jag kunde ha skrivit “likabra” men knappast “likaofta”. Sug på den ni!

När Aftonbladetkrönikören Anders Westgårdh ondgjorde sig över VeckoRevyns publicering av en artikel om en “lycklig hora” så replikerade hans dotter med en egen text i samma tidning där hennes slutord var “Sex är en naturlig sak. Låt oss inte göra det onaturligt.”. Tyvärr så gjorde hon sedan själv det just “onaturligt” och det med hennes egna preferenser som mall för vad som var “naturligt” och/eller “fel”. Om det nu var Alice själv som kommenterade hos sambon. Sådant kan man ju aldrig veta…

Egentligen så är det konstigt att något så simpelt som sexualitet ska göras så komplicerat, men det blir väl så när så många inidividers “sanning” ska tas med i beräkning. Det jag finner mest konstigt är dock att så många har en åsikt om andras sexualitet och hur de utövar den/låter den manifestera sig och det då med utgångspunkt från den egna sexualiteten och hur de själva gör och inte gör.

Inte sjutton sitter det en drös med proffstyckare och uttalar sig om andra privata göromål såsom näspetning, pormaskklämning, tandborstning, skitprocedurer, matvanor, dygnsrytmer, tvättsortering osv osv. Eller, jo – visst “tycks” det till höger och vänster med diverse etikettskolor, kostråd, hygientips osv men inte sjutton finns det bland alla dessa proffstyckare angående privata och intima göromål några lobbyverksamheter som vill förbjuda folk att utföra dessa göromål på annat sätt än vad de själva gör.

Men gällande det mest intima – sexualiteten – så tycks det både det ena och det andra åt alla håll och kanter. Ska man börja från grunden med det mest extrema så är tyckandet om sexualitet (bortsett från det självklara att det ska ske frivilligt) att det ska ske mellan två av motsatt kön, det ska ske av kärlek, det ska ske mellan två med max 2-3 års åldersskillnad och framförallt; det ska ske à la modell:vanilj. Dvs i väl avvägd mängd portionerat mellan diverse penetrerande ställningar, oralsex är okej men analsex är det lite si och så med men det kan möjligtvis accepteras om det är mellan en man och en kvinna och om det är kvinnan som är den mottagande parten. Och om det sker av kärlek som sagt – en tjej ska ju ställa upp på detta om föremålet för hennes hjärtas låga vill “ta henne i tvåan” (för att nu använda ett typiskt Flashback-uttryck) men omvänt är inte “normalt” och/eller “naturligt”.

Skalar man av lite på denna grundinställning så finner man sedan dem som accepterar sex mellan samkönade – så länge de slipper se det själva (som om man började ha sex offentligt bara för att ens partner är av samma kön?) och i den gruppen finns det sedan ett mellanläge av tyckare av företrädelsevis manligt kön som mer än gärna ser två eller flera kvinnor i sexuella interaktioner bara de slipper se män i samma slags situationer. Eller ens tänka på att det finns sådana män. Som om de inte själva är herre över sina egna fantasier och enda sättet för dem att slippa dessa fantasier är att företeelsen inte existerar?

Därefter så finns det en del som anser att det är okej om sexet sker utan att kärlek är inblandat. Speciellt för killar – de killar som har sex med tjejer utan att vara kära i dem är ju ena jälva hingstar medan de tjejer som har samma slags sexuella vanor ses som slampor eller t.o.m. horor. Detta då med mer eller mindre lyckade argument.

Vad som tydligen inte är okej är om sexet sker mellan två där åldern skiljer mer än dessa 2-3 acceptabla år och speciellt då inte när ingen kärlek föreligger även om det sker frivilligt. Visst finns möjligheten att det handlade om en våldtäkt i just denna artikel, men som jag tolkar den så har misstanken om att det är en våldtäkt endast uppkommit för att den anklagade är 10 år äldre och att den yngre var under 15 vid tillfället samt att det klart uttalats att sexet skedde utan förälskelse som grund. Och detta leder då till den för mig självklara slutsatsen att det antagligen inte hade lett till åtal om killen varit 16 år och de varit så där snuttiputtigt puppy love-förälskade som tonåringar är ibland. (att även tonåringar knullar med andra tonåringar enbart för knullandets skull ska vi inte ta med i beräkningen) Många skulle nog därtill kalla det “pedofili” även om killen var 27 och tjejen 17. (Dock så vet ju alla som är lite mer insatta att pedofili inte för fem öre har med en 17-åring att göra. Så tillvida att det inte är 17-åringen som har en vurm för prepubertala 10-åringar vill säga. Om ens då.) Om det däremot är en 25-åring som de facto är kär i en 15-åring så höjs acceptansen något. Men fördömandet finns där ändå och totalt oacceptabelt är det alltså om det bara handlar om sex utan att någon kärlek finns inblandad.

Sen så har vi självklart det omvända; när kvinnan är den äldre. Tvi vale! Om det nu inte är så illa att kvinnan är en sexgalen kärring som även hon bör kallas för pedofil så länge åldersskillnaden är mer än dessa förutbestämda 2-3 år och oavsett om killen ifråga är myndig sedan lång tid tillbaka (se bara skitsnacket om Demi Moore och Ashton Kutcher) så måste ju killen vara ute efter något. Antingen pengar eller tom något så simpelt som att kvinnan ska köpa ut från systemet åt honom (iaf om det handlar om ett svenskt par). För inte sjutton kan han vara kär i henne; däremot så är en han milf-hunter av klass så länge han bara är ute efter att få knulla. Och i detta fallet så är självklart sex utan kärlek då okej i “allmänhetens” ögon. Dock inte om det är en ung kvinna som är kåt och endast med detta som grund vill ha sex med en äldre man. Att den unga kvinnan egentligen inte är varesig kåt eller kär utan bara är ute efter en fet plånbok och “status” är annars den gängse förklaringen. Om hon nu inte blir utnyttjad av den äldre herren vill säga. För en egen vilja och självstyrd sexuell attraktion kan det ju knappast handla om. Iaf inte om det handlar om kvinnors vilja. En man vill ju alltid. Eller?

Yttermera så har vi det verkliga problemet – att ta betalt. “Hora” betyder uppenbarligen inte längre enbart “kvinna som tar betalt för sexuella tjänster” utan även “kvinna som bejakar sin sexualitet” men bortsett från detta så är det inte lika illa att vara hora “på riktigt” som att bli kallad för det. Enligt dem som kallar tjejer för horor tydligen (se tidigare länk till flashback) men inte enligt de politiker som uttalar sig i frågan. Hur många är det egentligen inte som tar betalt för sex på ett eller annat sätt (monetärt utbyte är alltså inte ett kriterium – drar man fördel så…) oavsett om det är i samband med ett sexualbejakande eller inte? Det behöver alltså sällan handla om en slant av förutbestämd valör direkt i handen: Den deltidsarbetande/hemmavarande Hustrun som inte alls vill ha sex men ändå “ställer upp” en eller två gånger i veckan för att få lite husfrid samt tillräcklig mängd kronor i hushållskassan; tjejen som gärna går ut och festar som inte har något emot att bli bjuden på en eller flera drinkar och sedan har sex med den som bjöd mest/den som fångade hennes intresse bäst; kvinnan som följer med på en resa och är medveten om att hon förväntas “betala” för resan med sex (vem betalar egentligen här och med vad?); eller en kvinna i samma situation som den tidigare som gärna har sex men då just för att hon är kåt och gärna vill ha sex. Osv osv. Jag sticker ut näsan här och påstår att sålänge som män ser på kvinnor som “objekt” så kommer det finnas kvinnor som utnyttjar detta – OBS! inte kvinnor som blir utnyttjade, utan just kvinnor som själva utnyttjar detta synsätt. Dvs drar fördel av det.

För egen del så ogillar jag epitetet “hora” oavsett hur det används, men för att använda det på det sätt som många använder det på så finns det enligt mig gott om horor i vårt samhälle. Speciellt i det “gamla” samhället som förespråkade att det ska finnas en familjeförsörjare likväl som att familjen är idealet och därtill att försörjaren ska vara mannen. Det finns nog väldigt få i dagens moderna svenska samhälle som motsätter sig att kvinnan ska ha rätten att förtjäna sin egen inkomst, men KD bl.a. förespråkar ju fortfarande den gamla familjekonstellationen i alla sina varierande pam(p)fletter om att “bevara familjen” och socialmyndigheternas “praxis” ställer fortfarande en kvinna under mannen och anser att hushållets inkomster ska delas lika. Kvinnan har alltså inte rätt till en egen inkomst oavsett om det är hon som för närvarande befinner sig utan en sådan och utanför systemet – gör hon det så ska mannens inkomst ses som hennes försörjning – eller om det är hon som tjänar pengarna i hushållet, då ska hon dela med sig av denna till den hon lever med och denne har ingen som helst rätt att söka ekonomiskt stöd för egen del. Om mannen sedan iaf försöker att ansöka om ekonomiskt stöd på helt eget bevåg och det finns barn med i familjekonstellationen (även om barnen inte är hans) så skickas blanketterna till kvinnan oavsett om hon är den som ansökt eller inte. Som om kvinnan fortfarande är den som har ansvaret för barnen och därtill har ansvaret för hushållskassan och att denna hushållskassa självklart är införskaffad av mannen? För att bara ta ett par exempel på hur viss lagstiftning och vissa partikoncept går tvärtemot hela dravlet om “jämlikhet och feminism”. Trots att det klart och tydligt står i äktenskapsbalken att “var och en ansvarar för sina egna utgifter och skulder och förfogar över sina egna inkomster” så är det alltså inte så. För egen del så är jag för individualism och rätten att vara och göra. Oavsett kön. Eller parkonstellation och/eller boendeform.

Nåja, nu gick jag väl lite väl långt bort från sexualiteten och vandrade in på stigen som heter nedärvda könsroller, men tyvärr så är könsroller fortfarande alltför dominerande när det kommer till det simpla ämnet sexualitet och trots att så många partier anser sig vara “feministiska” så vill de ändå särskilja en underordnad roll för kvinnan och det specifikt just när det kommer till människans sexualitet – typ “det fattar väl alla att ingen kvinna vill ha sex med flera män på en gång”, “kvinnans tidigare sexuella aktiviteter påtalar att hon inte har något emot analsex/gruppsex”, “då kvinnan och den anklagade tidigare har haft sex på detta viset så bör det anses att det även denna gången var frivilligt”, “kvinnan hade flörtat med den anklagade och därtill dansat utmanande med honom på lokalen där de träffades tidigare på kvällen”, “enligt tidigare pojkvänner så har kvinnan tidigare involverat sig i sex med våldsinslag och då inte verkat ha något emot att bli pentrerad analt”. För att bara köra några parafraseringar från diverse kända våldtäktsmål där kärande helt plötsligt blev den åtalade i försvarsadvokaternas framställning.

Det borde inte vara så komplicerat som många vill få det till – hur svårt ska det egentligen vara att leva efter principen att sex är fullständigt okej så länge som det sker mellan medgivande individer? Det borde helt enkelt inte vara svårare än så – alla bestämmer själva vem, hur och när de har sex och så länge det sker på frivillig basis så ska alla andra hålla käften. Detta då oavsett om dem som har sex (må så vara att de är två eller åtta och oavsett vilket kön de deltagande tillhör) känner för att binda upp sin partner, att droppa stearin på densamme, att smiska denne över rumpa eller rygg, att skita eller pissa på denne, att spruta sperma i ansiktet, att pentrera i analen med penis, gurka, falukorv, näve, sko, whatever!

Sexualitet. Vad är det då? För mig så är det främst kopplat till den egna personen och de egna känsloförnimmelserna – dvs det som tänder en. När det kommer till människors sexualitet så finns det läggningar och för mig så är läggningen detsamma som sexuell attraktion till den andres könstillhörighet. Därför så ser jag endast hetero-, homo- och bisexualitet som en sexuell läggning. Där är jag faktiskt konservativ. Psykologin talar sedan om parafilier. Jag kallar det hellre preferenser. Precis som att man abosolut inte kan tänka sig att äta annat än fisk, kött eller vegetariskt (eller en blandning av dessa) så kan man ha vidare preferenser. Man kanske vill ha sin fisk nyfångad och grillad. Man kanske inte gillar aborre men gärna flundra, men må hända att med rätt kryddning då slinker båda ner. Köttätare kanske sedan gillar antagligen vilt men inte fläsk, kokt kött går bra men inte grillat, kryddas det med exempelvis paprika så funkar det oavsett osv. En vegetarian kan föredra endast färska grönsaker, en annan har inget emot konserverade dito, andra må unvika upphettade grönsaker medan ytterligare andra skiter i vilket.

På samma sätt så är det med sexualiteter och så kallade parafilier. Den som är heterosexuell har (rent allmänt, självklart) även andra preferenser. Det räcker inte med att någon är av motsatt kön för att de ska “tända till” – en del föredrar blondiner, andra föredrar storbystade kvinnor, ytterligare andra föredrar män med muskler, män med hår på huvudet, kvinnor med kurvor, kvinnor med muskler, folk med gröna/blå/bruna ögon, en partner av en viss ålder, osv osv osv. Preferenserna kan varieras i alla oändlighet.

Det som är tråkigt är dock att så fort det kommer till känndom att någon är homosexuell så tros det att alla som är av samma kön som den homosexuelle är föremål för en eventuell “sexuell attack”. Och samma sak då med den som föredrar att en av egenskaperna är “ungdom” – dem som har denna preferens är självklart pedofiler och alla som är unga ligger i farozonen för “övergrepp” från dessa “predators” och att ingen av dessa “offer” har en egen vilja.

När det kommer till sexualitet så är det helt enkelt för mycket “skrivande på näsan” från alla håll och kanter – vuxna skriver barn och ungdomar på näsan, män skriver kvinnor på näsan och kvinnor kladdar tillbaka på männens näsor. Hur svårt ska det vara att fatta att var och en äger sin egen sexualitet och den uppelvelse som denna ger? Så länge man inte påtvingar någon annan sin sexualitet så är det alltså okej att låte den manifistera sig hur som helst. Synd bara att alla dessa “prussiluskor” runt om som försöker påtvinga sin egen sexualitets ramar och mallar inte fattar att de faktiskt begår en mental våldtäkt på andra människors sexualitet när de om och om igen proklamerar hur det “ska” vara. Som exempelvis madame Ohlsson som gärna ser att kvinnor har sex med vem de vill så länge de inte tar betalt. Det är ju för fan som att försöka tala om för en kock att han hemskt gärna får laga mat i sitt eget hem, och han iofs gärna kan ställa upp att laga mat i skolbespisningar och liknande sammanhang så länge han inte tar betalt eller far illa av det men om han har tankarna på att starta en krog så ska han glömma det på en gång. Gratis eller inte är vad som gäller, typ.

Avslutningsvis så vill jag tipsa om en skön blogg (*pekar uppåt*) som jag fann via sexualpolitik.se – Stay strong, Johanna! – och ett citat gällande “naturligt” och “onaturligt” som jag önskar att fler ville ta till sig:

”In short, the only unnatural thing is one that does not exist, and the only unnatural act is one that cannot be performed. Obviously, it is only this latter, scientific approach that uses the words ”natural” and ”unnatural” as purely descriptive terms. However, it is equally obvious that, as such, they are practically meaningless. Scientists therefore do not use such terms, but relegate them to the sphere of morals. As this brief summary indicates, the term ”unnatural” is a value judgment, not a statement of any fact or actually existing condition, However, since this value judgment appears, as it were, under a false label, disguised as an objective truth, it can easily lead to confusion and is, therefore, unsuitable for any rational discussion.”

- Erwin Haeberle

Läser hos mymlan och blir arg. Jag började att skriva det nedanstående som en kommentar, men insåg rätt snart att det skulle bli så pass långt att eget blogginlägg vore bättre efter lite finputsning. Och med tanke på att jag inte postat ett eget inlägg på över en vecka så tar jag det här istället.

Därav så är detta inlägg adresserat främst till mymlan själv och andra som råkar/t ut för samma sak, men även till alla muppar därute som beter sig som småungar som lägger ner en påse med hundbajs, sätter eld på den, ringer på – och slutligen springer därifrån innan någon öppnar.

Jag får nog instämma i trötthetssuckarna i kommentarena hos mymlan. Ett fragment av suckandet får nog gå till mig själv för att mina fördomar bekräftades. Det är ofta i en skräckblandad förtjusning som jag ser sådant. Samtidigt som jag inte vill vara fördomsfull så är det ju en tillfredsställelse att ha rätt. – Någon klok man, vars namn jag glömt, sa en gång att “den största fördom man kan ha är att tro att man inga fördomar har“.

Jag har nämligen alltid sett majoriteten av habitanterna (habbi-tanterna? oavsett kön så är det för mig just “tanter”) som frekventerar (fräckt ventilerar?) Passagen Debatt och många andra liknande ställen som varande lite väl normbubbleivrande och därtill fega. Snara till att peka finger och lika snara till att vara elaka. 1 på 1000 skulle kanske kunna tänka sig att säga detsamma som de skriver rätt upp i nyllet på en för dem okänd person om de stod ansikte mot ansikte. 10 av 100 tisslar bakom ryggen oavsett. (empirisk estimation – be mig för fan inte om en källa!) Det är väl iofs ett utbrett “internet-fenomen” som går i andan “Men internet är ju inte på riktigt, ta inte åt dig!”.

Vilket tyvärr leder till att många anser att de i yttrandefrihetens namn kan skriva vad skit de vill. De kan de ju iofs – och det just i yttrandefrihetens namn – men bäst vore om folk inte skrev saker till och om andra som de inte skulle kunna tänka sig att säga “face on” så att säga. Det handlar om rent jälva hyfs, helt enkelt!

Mymlans fundering om att “tänk” var anonym förstår jag fullständigt. Förvisso så är motsvarigheten till anonym att vara just “nym”, eller rättare: att ha ett namn, men ett namn är ju inte bara “Bengt Persson” eller något liknande, ett “namn” är även ett renommé – något ett peka tillbaka på – även om “namnet” i sig är en pseudonym. Det kan som i bloggosfären vara en länk till en egen blogg eller som på communities och diskussionforum ett användarkonto som varit aktivt ett tag. Nån som fått “cred” för tidigare texter helt enkelt.

Att komma in på en blogg och kommentera med “namnet” eva person utan en länk till en egen sida är enligt mig anonymt även om människan som kommenterar faktiskt heter just “eva person” och hennes man heter lennart, de delar ett gemensamt efternamn (som inte är “person”), och de båda är folkpartister boende i västra götalands län (spånar lite grand bara ;P).

Kommenterar man (eller för den delen skriver) under “namn” som Blogge Bloggelito eller Isabella Lund (eller för den delen mymlan eller nef, för att ta exempel som inte består av konstruktionen för- och efternamn) och därtill länkar till en egen blogg så är man förvisso anonym men inte okänd. Så om jag får vara lite förnumstig så kanske det var som så att din (här addresserar jag alltså mymlan) fundering angående signaturen “tänk” grundade sig mer i att hEn var “okänd” än att hEn var anonym?

Kanske det är dags att införa ett nytt ord i det svenska språket? “Pseudonym” är ju (ordagrant översatt) ett “falskt namn” och dem som skriver under pseudonym är vanligtvis anonyma så tillvida att deras rätta identitet är okänd för den stora massan. Sen så finns det ju dem som skriver under något som kan ses som en “pseudonym” fast deras rätta identidet faktiskt är känd om man tar sig tiden att leta efter den – det har likställts med “artistnamn” på en del håll och det funkar ju när det handlar om just artister som Markoolio, Dogge Doggelito, E-Type, Günter osv.

Det finns säkerligen en hel del folk därute som inte vet att E-Type egentligen heter Bo Martin Erik Erikson och att Dogge Doggelito faktiskt heter Douglas Léon. Men dessa två herrars identiteter är inte dolda, deras “artistnamn” är inte pseudonymer. De är på sin höjd “kvasinymer“. Och därmed så är mitt förslag på ett nyord presenterat.

Istället för ett “falskt namn” så blir det ett “liksom namn”, ett “liksomnamn” istället för “falsknamn”. Ett “aka” helt enkelt, dvs “also known as”, dvs “också känd som”. Blogge likväl som Dogge och likaväl E-Type som Deep|ed är alltså enligt mig “kvasinymer“. Isabella Lund likväl som George Sand på sin tid är pseudonymer så länge personerna bakom pseudonymen vill ha det som så. Och ibland så kan det gå illa om man identifierar sig för mycket (enligt andra?) med sin pseudonym. Deep|ed skrev om det för ett tag sedan. (3:e snippetsen om JT LeRoy)

Jag har varit aktiv på nätet sedan det knappt ens inte fanns typ (så gammal är jag) och det har alltid funnits “troll” och utöver det så har det funnits det “flamers”. Grunddefinitonen av dessa två slinker in i varandra en aningens. Ett troll ställer vanligtvis till oreda och gör detta som oftast genom att ifrågasätta uttalanden. Och det då på ett naivt och infantilt sätt. – En flamer gör detsamma men gör det utan att stå bakom de åsikter och argument som denna framför.

Trollet är alltså inte medveten om någon annan sanning än den som denne framför och kan för sitt liv inte förstå varför det finns folk som inte tycker som hEn gör. “Flamern” är fullt medveten om att det finns folk som har andra åsikter än vad som är “mainstream” men hEn framför ändå en motsatt åsikt (oavsett om hEn håller med eller inte) och det i enda syfte att starta just ett “flame war”.

Ett “troll” numer verkar så vitt jag kan se vara synonymt med “all above” även om det uppenbarligen kan sammanfattas med två kriterier: “jag vet inte vem du är och det du framför överensstämmer inte med det som jag tycker och här har framfört”. Här hade jag kunnat länka rumpan av mig, men jag uppmanar enbart den nyfikne att läsa valfria kommentarer hos Isabella, Deep|ed eller Blogge. För att bara nämna några få. Gemensamt hos de alla är iaf att vem som än kommenterar hos dem som framför något negativt inte ger någon som helst “referer”. Oavsett om de kallar sig martin, stina, eva eller för den delen Jan E så är de inget annat än okända namn.

Ett alias utan referens, en samling bokstäver utan renommé. Vem de är IRL (in real life, i riktiga livet) ger jag alltså blanka fan i – varesig det är på nätet eller i det riktiga livet – men någon slag referens än att deras ip-nummer sätter dem i södermanlands län eller surfandes från regeringskansliet vore faktiskt önskvärt. Vad de har för kön, ålder, yrke, bostadsort, religon, osv osv skiter jag faktiskt i – det enda jag begär är att de har något slags “IT-ID” så att man alltid kan härleda ett uttalande till något annat.

Annars så vore det alltför lätt att slinka in i kommentarerna någon annanstans och utge sig för att vara exemeplvis Blogge Bloggelito (något som faktiskt har skett) eller att kalla sig för Jan E eller för den delen Bulten i Bo både här och där. Bulten har iaf en blogg, men Jan E vet jag inget annat om än att hEn skriver här och där. När Bulten skriver så kan man iaf fråga Bulten på hans blogg om det var hEn som skrev – när Jan E skriver så kan det lika gärna vara min gamla moster i Korpolombilo likväl som Simon i Hunnebostrand som faktiskt var den som skrev. Enda sättet att veta vem som skriver, iaf till att det är samma person som skriver, är just någon slags konfirmering – det enda som ses utåt för alla andra är ju faktiskt det namn som väljs i kommentarerna.

Och nej – jag eftersöker inte någon slags e-legimitation för att få skapa en blogg och/eller att få kommentera andras bloggar. Det enda jag eftersöker är någon slags “netikett” som säger “här är jag” som, kan konfirmeras, och vad då “jag” är skiter jag högaktningsfullt i då det är vad som skrivs som är det primära. Dock så vore det alltså önksvärt om möjligheten att skriva i andras “namn” på något sätt minimerades och man därmed alltid visste att det var samma peson som man diskuterade med.

Det är ett dilemma – men vad jag har märkt så är det tyvärr majoriten av kommentarerna som man suckar över som också är postade av folk som man inte kan finna någon som helst “cred” för någon annanstans. Som singaturen “tänk” på passagensidan som mymlan länkade till för att bara ta ett exempel – susa runt lite själv i kommentarsfäleten i diverse boggar där användaren inte är direkt anonym och inte heller hymlar med sina åsikter – jag lovar er; den som kommer med denhårdaste kritiken är också den sen inte lämnar en länk till en egen blogg/hemsida/whatever…

Kortfattat till mymlan då: Onda människor finns överallt, alla människor har en ond sida, utsidan och ytligheten kommer först, vill man hugga så hugger man främst på det yttre, kan man inte hugga på det yttre så försöker man hugga djupare, det som är djupt för en själv är inte alltid djupt för någon annan, hittar man inte målet så går man på något annat. Detta leder till att dem som letar mål i normbubblan missar – men det kan man väl bjuda på. Dock så bör man då och då ge dem en “poke” på att de skiter i fel hål. Eller att de “barkin’ up the wrong tree”. Typ. Eller så är man så “elak” att man lämnar dem i deras förvirring och låter dem famla där i mörkret och gegga runt i sin normbubbla tills de drunknar. Så länge de inte tränger ut ur denna för mig så förhatliga bubblan och spyr sin galla över andra så är iaf jag nöjd – ser jag att det görs så protesterar jag. Och det högljutt…

Utöver detta så hoppas jag att Alter Ego återigen får kontroll över sin egen blogg. Sänt jävla skit då!

Jag blir så trött! Dottern ringde i eftermiddags och berättade att hon var upprörd. Och jag förstår henne. En av hennes klasskamrater hade blivit hemskickad från skolan idag. – “Varför?”, kanske vän av ordning undrar. Har han utsatt sina klasskamrater eller andra på skolan för fara? Har han brutit mot någon lag? Vandaliserat skolans tillhörigheter? Nej, det enda han hade gjort var att komma till skolan med en utsmyckad arm. Ja, jag säger utsmyckad, för precis som att tatueringar är utsmyckning så är en egenhändigt ritad tribal även det en utsmyckning. Det var inte som så att han hade ritat armen full av hakkors eller så alltså, utan endast i en tråkig stund kvällen innan smyckat sin arm med hjälp av en bläckpenna och sedan inte tvättat bort det innan han skulle gå till skolan dagen därpå.

Tankarna går osökt både till Dan, 17, som inte fick vara med på klassfotot eller flickan som blir uppmanad att ha långärmad tröja på sig så att hennes numera läkta ärr från en traumatiskt tid inte ska visas och framkalla obehag för övriga på skolan. I det senare fallet så har ungen inte ens sina föräldrars medhåll. Stackars sate! Om man inte kan lita på sina föräldrar, vem ska man då lita på? Där skulle det inte förvåna mig om det kom lite nya skärsår bland ärren snart faktiskt. Ser dessutom att inte ens vuxna individer får se ut hur de vill. Iaf inte om de vill behålla jobbet. Snacka om moment 22 – du får inte jobba här om du ser ut så där och kommer du inte till jobbet så är det olovlig frånvaro och du kan därmed få sparken. Din arbetsgivare säger alltså att du inte får utföra den uppgift som han anställt dig att utföra och iom att du inte utför den så kan du avskedas. Jag häpnar!

Dotterns klasskamrat, Samo, råkar vara goth. Därför så har han ibland också nitarband på sig. Dessa har han ibland blivit ombedd att ta av sig med orden “ta av dig det där hundhalsbandet du har kring armen”. Därtill så vill lärarna då och då ta ifrån Samo hans mobiltelefon och det med enda grund att de misstänker att han sitter och lyssnar på musik istället för att pyssla med skolarbetet. Och det trots att han inte ens har hörlurar på sig. Visst kan lärarna sätta upp en regel om att alla mobiltefoner ska vara avslagna under lektionstid, men där går gränsen. Någon beslagtagning har de inte stöd för i lagen. Och inte heller att bestämma vad eleverna inte får ha för kläder, smycken eller andra utsmyckningar likväl som att de inte har rätten att bestämma vad de ska ha på sig. Än så länge så har vi inte skoluniformsdirektiv i skollagen.

Därtill så verkar lärarna misstänka att Samo “röker på” vilket föranledde att de kallade in Samos mamma och delgav henne de misstankarna. Vad Samos hulda moder svarade vet jag inte, men enligt vittnesmål så kom svaret i ett rätt så argt och irriterat tonläge. Eller som dottern sa: “Hon fullkomligt skrek åt dem.”.

Till saken hör att dottern, och alltså därmed Samo, går i en resursklass. En sådan klass syfte är att ge eleverna struktur i vardagen med fasta rutiner så att de kan koncentrera sig på skolarbetet. Klassen består sedan endast av 8 elever och varje dag börjar samma tid med frukost och följer med lunch samma tid dag efter dag. Utöver det så är det individuella mål för varje elev som tas fram elev och lärare tillsammans veckovis. Men där tar tydligen individualiteten slut. Jag var väl antagligen naiv när jag tyckte att denna skolgångsform var bra för dottern (vilket den också varit för just henne – hon har jobbat bra, fått upp betygen och därtill belönats med en londonresa av sin far – dock så verkar denna form inte vara bra för Samo *morra av ilska*), men jag trodde helt enkelt att dessa lärare faktiskt följde läroplanens direktiv om att anpassa inlärningen efter elevens förmåga. Men tydligen så ska elevens utseende först passas in i en specifik ram. Vilket i mina ögon rimmar illa med detta direktiv ur nämnda läraoplan, dvs Lpo 94:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

Det är som om när det kommer till att stöpa alla ungar i samma form, att fullständigt med hammare och syl slå ner dem i den där förutbestämda formen, så är individualitet tillåtet endast om det helgar medlet (att få ner dem i formen alltså) men inte fan får ungarna vara individer utöver det.

Vad vill vi egentligen när det kommer till våra och andras barn – vill vi ha ett lämmeltåg av idioter utan förmågan att forma en enda individuell tanke, en flock som går i statens ledband? Isf är nog statligt distribuerade droger enda sättet att få dem dit. Men en sådan framtidsvision lär inte lyckas det heller. Tyvärr så verkar ju en del vara inne på det spåret, iaf när det kommer till övervakningen av de unga, som om det inte räcker med alla vuxna ska övervakas så gott det går.

Återigen så vandrar tankarna, denna gång till filmen A Clockwork Orange som kom på tapeten i kommentarsfältet på en av sambons blogginlägg där kommenteraren Anujra inte förstod att filmens andemening var just att ställa frågan hur långt staten egentligen kan gå för att forma samhällslydiga medborgare, utan såg filmen som något slags våldsglorifiernade (och amoraliskt) manifest. Vilket inte lika osökt för mig in på debatten som surrat den senaste veckan – den om ungdomar (och då specifikt tjejer) och sex. Något som Herr Klokboks Kollektion ordar bättre än någon annan om, speciellt när det kommer till att beskriva och analysera debaclet om VeckoRevyns “horartikel“.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen – jag äger inte mina barn, och ingen annan gör det heller. Varesig mina barn, sina egna eller någon annans. Och just iom det så äger jag inte heller deras tankar – de får tänka och resonera bäst det vill, det enda jag kan göra är att föra vidare mina värderingar och hoppas på att de både lyssnar och inhämtar egen information som kan ligga till grund för deras egna slutsatser och värderingar.

Inte heller så äger jag deras kroppar – vill de ha sex med någon så är det deras val, det enda jag kan hoppas på (utöver det självklara att de endast har sex när de själva vill och med någon, eller några, som också vill) är att de skyddar sig mot könssjukdomar och inte har sex på ett sätt som inte känns bra för dem. Vill de tatuera sig så begär jag endast att de tänker över motivet länge innan de tar steget fullt ut. En piercing är det väl bra om de tänker på ett tag också, men där läker ju de flesta hål igen om man ångrar sig om man bara tar ut smycket. När det kommer till klippning och färg på håret så är det helt och hållet deras eget val även om jag inte kommer hålla käften med vad jag tycker, och samma sak när det kommer till klädval.

Det har som sagt snackats en hel del om vad vi vuxna anser om ungdomar den senaste tiden, så låt mig avsluta med ett citat från låååångt tillbaka om samma sak:

“Ungdomen nuförtiden älskar lyx. Den uppför sig illa och föraktar auktoriteter. Den visar ingen respekt för äldre människor och älskar tomt pladder i stället för arbete. Barnen nuförtiden är tyranner i stället för fredens tjänare. De reser sig inte längre när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, pratar före alla andra, glufsar i sig maten och tyranniserar sina föräldrar.”
Sokrates 450 f Kr

När ska man inse att detta är en del av att vara ung? Man överväldigas av livets krassa verklighet, man blir deprimerad över människans inneboende grymhet, man fascineras över de möjligheter som ges och sist men inte minst – man blir rädd när man inser sin egen dödlighet. Kanske det kan vara en bra idé att sluta medicinera ungdomar med ssri-preparat och lägga locket på de känslostormar som de måste genomlida och -rida för att öht utvecklas som människor?

Det är liksom fullständigt normalt att den kommande generationen söker sina egna sätt att manifistera sitt oberoende från den tidigare generationen likväl som att den tidigare generationen förfasas över dessa manifestationer. Inget nytt under solen, om man säger så. Det enda nya är väl att den tidigare generationen nu söker lagstöd i sin förfäran.

Jag hade planerat att illustrera denna blogg med dotterns blyertsteckningar, men då den mest betydande teckningen av alla – hennes porträtt av Samo – inte fanns med i hennes mapp på min dator så valde jag att illustrera med lite mer neutrala photoshopbilder som sonen skapat. Men här har ni några av dotterns blyertsteckningar iaf. Klicka på dem (precis som ni kan göra på bilderna ovan i inlägget) för att se dem i fullskala.

Den som vill kolla på fler bilder som sonen skapat kan iaf ta sig till conceptart och hans användarkonto där. Dottern har väl lite bilder på sitt diviantartkonto, men i övrigt så vet jag faktiskt inte var de håller hus och exponerar sig på nätet. Som sig ska alltså. Bilden härovan kan jag därtill inte se som annat än en exemplarisk illustration på övervakningssamhället. Feel free to use it, hälsar sonen.

Satt och slösurfade igen här om dagen, något som jag ofta slappnar av med. Denna gång så slösurfade jag dock på teven, så jag får väl kalla det för “zappande” istället. Anyway, jag slutade zappa vid SVT24s återutsändning av programmet “Mötet” där Marcus Birro berättar om den “inpact” som poeten (men ändock psykologen) Tomas Tranströmer haft på hans liv.

Birro berättade om hur han som 18-åring satt på ett tak och hörde skrålet från den fest han lämnat i bakgrunden och då och där funderade på att hoppa ner och avsluta sitt liv. Det som tydligen hindrade honom var orden från Tranströmers korta dikt “Svarta Vykort” som långsamt letade sig in i hans medvetande:

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Birro bestämde sig uppenbarligen för att hans liv skulle fortsätta och gick in från taket igen. Det kan jag inte annat än tacka för, för just Marcus Birro (utöver Bengt Ohlsson och en handfull till) tillhör de skribenter som återgav mig tron på människan och dennes förmåga till självständigt tänkande utan att låta sig sugas in i den normbubbla som kallas “samhällets konsensus”.

Vid runt 30 var jag alltså övertygad om att majoriteten av mina jämnåriga (60-talarna) likväl som den efterföljande dekadgenerationen (den ironiska?) var hopplöst förlorade utan minsta hopp om att kunna yttra en endast självständigt skapad åsikt om någonting. Vid 40 hamnade jag i en liknande svacka gällande framtidstron, men denna gång då gällande 80- och 90-talarna.

Ja, jag vägrar att skriva “-talister”. För mig är denna suffix starkt ihopkopplad med betydelsen “verksam detta årtionde” och inte “född detta årtionde”. Jmf. “femtiotalare” när man talar om exempelvis en bil eller annat fordon tillverkat på 50-talet och “fyrtiotalist” när man talar om exempelvis en litterär falang verksam på 40-talet.

Att det finns en hel del stjärnskott gömda bland alla stolpskott tillhörande 80-talarna insåg jag när jag för lite mer än 6 år sedan träffade min sambo och en del av hans vänner likväl som att jag insåg att hoppet inte var helt ute när det kommer till 90-talarna i takt med att mina egna barn (samt sambons lillebror) och en del av deras vänner växte upp.

Kanske det helt enkelt är som så att människan i grunden är ett flockdjur som för enkelhetens skull flyter med strömmen och att det alltid varit som så? Dessa är i majoritet och därmed så har de få som faktiskt har något att säga och förmedla som kan föra mänskligheten framåt en röst som är så svag att den inte hörs? Tankarna går iaf osökt till filmen “Idiocracy” och jag börjar mer och mer inse att jag kanske satt min standard lite väl högt. Iaf så verkar min standard vara för hög för de flesta av människosläktet att nå upp till – trots att denna standard är rätt så simpel; “Lämna till var och en att själva avgöra vad som är bäst för dem så länge det de gör inte skadar någon annan.”.

Åter från de osökta tankarna – dikten som tog Birro in från taket kan jag inte annat än anknyta till uttrycken “It comes a time in every man’s life when he gets aware of his own mortality.” samt “Som barn tror man att man ska leva för evigt, varje sommar är ett livslångt äventyr.”. Parafraseringar iofs, och jag orkar tyvärr inte ta reda på vem som sa det och exakt hur det sas, men ni fattar nog.

Jag tolkar alltså Tranströmers dikt, denna iofs lite mer vackert framställt, som ett konstaterande av dessa två uttryck. Min tolkning blir lite mer krass:

“Den dagen man inser att man är dödlig är samma dag som man går från att vara barn till att vara vuxen. Därefter så får man leva med vetskapen om att man förr eller senare kommer att dö och göra det bästa av den tid man lever. Döden är hur som haver oundviklig hur man än väljer att leva sitt liv.”

Det var vad jag förstod denna händelse på taket och titeln på denna dikt som kom från ingenstans in i Marcus Birros sinne som nu i år fick honom att döpa sin senaste diktsamling till just “Svarta Vykort”. Han “lånade” titeln, som han själv beskriver det. (Något som Transtömer inte vekar ha haft något emot. Kanske Lena Holfve kan ta lärdom av detta när det kommer till “hennes” titel “Älska lagom”?)

Utöver att Birro i programmet läste upp Transtömers dikt “Eldklotter” och jag sedan förmedlade den till sambon då den rörde en nerv som låg mellan oss så är det något speciellt med det sätt som Marcus Birro har att läsa texter som gör att han där bakom den anonymiserande tv-skärmen tränger igenom och skickar ut hullingar rätt in i mitt hjärta som sedan drar mig in i hans själ och fullständigt sätter mig i “full contact mode” med hans egen relaterade smärta som han känner när han läser texten – det han kände och antagligen ville förmedla när han läste fullständigt strålande ut från tv-skärmen rätt in i min själ genom dessa inbillade ledare mellan tv-skärm och mig. Och det gjorde ont.

Och värre blev det när han läste en egen text. Det var så vitt jag förstår en dikt från just hans egna “Svarta Vykort”, en dikt som handlade om att förlora ett ännu inte fött barn (vad jag förstod av programmet så har detta hänt Marcus Birro och hans livspartner två gånger i olika stadier och även om jag antagligen inte håller med honom gällande abortlagstiftningen så berör även denna text), en dikt vars ord med sina utkastade hullingar drog så hårt i min egen själ att jag var tvungen att lämna rummet där teven står för att bryta deras grepp. Jag gick ut ur rummet med tårarna forsande och stannade i köket, lite löjligt fumlade jag runt där utan att veta vad jag hade där att göra och fyllde på en kaffekopp som jag egentligen inte ville ha. Allt för att slippa beröras av hans smärta mer än vad jag redan blivit berörd.

På ett näst intill infaltilt sätt så kände jag att jag övergav honom där han stod och spillde ut sin smärta, som om jag var den enda lyssnaren och jag hade lämnat honom ensam i hans förtvivlan, så jag tvingade mig själv att återgå till teven och lyssna klart på honom.

Själva mötet med Tranströmer fick man inte se något av, men jag kan ändå inte mer än att le förnöjsamt över att Tranströmer som inte velat ta emot journalister på ett tag ändå tog emot Birro i sitt hem för en timmes samtal över en osockrad espresso. En njutning som de båda tydligen uppskattar.

Kanske det är så att jag iom detta kan ses som en lipsill, men tyvärr så är det som så att jag lättare tar emot smärta från dem som är längre bort ifrån mig. Ju närmare desto svårare, och om smärtan är min egen så är det vanligtvis snustorrt i ögonvrån. Även om nu hjärtat gråter och själen skriker. Trots att jag vill tillskriva mig själv någon slags empatiskt förmåga så verkar jag blockera denna när det kommer till mig själv och de närmaste och då speciellt när det kommer till utsläppandet av de så väl behövliga tårarna. Sambon skrev ju för knappt två veckor sedan om en efterlängtad gråtning men trots att jag vet, eller iaf anar, vad som föranledde denna gråtattack så triggas min empati och den tillhörande sympatigråten mer när jag läser inlägg som dessa två.

Även om det sista inlägget av de där två gör mig lite arg, dock endast å mina egna vägar. För egen del så fick jag nämligen när jag var liten höra att jag skulle låta bli att gråta just för att jag var så ful när jag grät. Vilket alltså har lett till att jag nuförtiden om jag inte lyckas hålla tillbaka tårarna när andra är i närheten och kan se mig gör mitt bästa för att inte gråta. Eller iaf gömmer ansiktet i händerna. Vanligtvis så springer jag dock därifrån då jag inte kan förhinda tårarna att tränga fram.

Att jag timmarna, och dagen efter, en ordentlig gråtsession inte visar nyllet på nära håll ser jag som självklart just för att jag då är så “ful” med mina skalade vindruvshalvor till ögonlock. När jag gråter så får nämligen mina bihålor tokspel; det är som om de är för trånga och inte klarar annat än ett sakta sipprande. Gråter jag så att jag hulkar så blir hulkandet till strupsnörning, denna snörning gör att jag får brist på luft, bristen på luft gör att jag får kväljningskänslor, kväljningskänslorna gör att jag spyr, spyendet gör att jag känner mig som en idiot. Och ögonlocken svullnar igen så att de ser ut som just skalade vindruvshalvor.

Att jag gråter lättare ju längre bort ifrån mig som den gråtbara händelsen befinner sig härrör jag alltså till detta – den som är långt borta och därtill inte känner mig berör mig inte då de inte lär se mig varesig när jag gråter eller dagen efter att jag gråtit. De kommer alltså inte att kunna peka finger åt mig och säga att jag är förbannat ful när jag gråter, och inte heller så kommer de att kunna påtala för mig hur ful jag är dagen efter att jag gråtit. Det är alltså okej för mig att gråta för dessa okända då de inte har en möjlighet att (visuellt) bedöma mitt gråtande.

Vilket jävla larv egentligen. Hädanefter så kommer jag att gråta när jag känner att tårarna tränger fram. Va fan! jag kan ju, och då ska jag också. För är det en sak som jag vet så är det att undanträngd gråt gör fan så mycket mer ont när den väl släpps fram.

Min kära sambo skrev för ett par veckor sedan att han avundas min förmåga att kunna somna i en handvändning. Jag kan ju återgälda avunden och säga att jag avundas hans förmåga att kunna sova sig igenom ett världskrig.

Jag skulle gladeligt byta ut min ögonblicksinsomningstid på just ett ögonblick om det byttes mot förmågan att faktiskt fortsätta att sova när jag väl somnat. Som det är nu så somnar jag förvisso snabbt men väcks lika lätt. Minsta oväntade skakning av sängen, ett ljud som inte borde vara där, sambons drömkonversationer, nån av katterna som kryper intill en – ja, i stort sett allt väcker mig. Men värst är nog min olydiga och falskmeddelande blåsa som försöker övertyga mig om att jag håller på att pissa på mig. Detta då trots att jag pissade 10 minuter tidigare.

Blåsan har jag iofs nu på uppfostring – jag ignorerar fanskapet och tvingar mig själv att somna in eller om vad den än försöker slå i mig för lögner och det funkar faktiskt. Vill det sig väl så får jag sova mina behövliga 4 timmar i sträck vid en sådan ignorerande behandling av lögnblåsan. Om inget annat väcker mig vill säga. Vilket tyvärr vanligtvis sker. Förresten – en sådan där lögnblåsa har jag för mig är kopplat till ålder och kön, alltså kvinnor 40+ är de som vanligtvis drabbas. Frågan är dock om det inte finns viss psykosomati i det hela – sambon har nämligen på senare tid börjat beklaga sig över att han återigen är pissnödig 10 minuter efter att han just pissat och det då vanligtvis då han lagt sig…

Jag har iaf min egen lilla teori om varför jag är så pass lättväckt som jag är. (varför sambon är så svårväckt har jag däremot inte den minsta lilla teori om) Jag tror att det beror på att jag är yngst av tre syskon och att mina föräldrar i all välmening hyssjade allt omkring mig när jag väl somnade. Mina två syskon (4 och 3 år äldre) fick leka tyst, vanligtvis sittandes i köket med tysta aktiviteter såsom att rita eller läsa. Mor och far satte sig och glodde på tv på lägsta möjliga volym. Den separata ringdosan till den gamla kobraluren stängdes av. Allt för att lillan skulle få sova gott.

När jag sedan fick egna barn i början på 90-talet så vägrade jag att sätta det egna livet på mute när de väl somnat. Vilket ledde till ungar som gladeligt somnade i soffan på favoritkrogen efter intag av sina egna favoriträtter (sonen höll sig till pasta med smör men dottern beställde mer än gärna både sniglar i vitlöksmör och Scaloppine al Gorgonzola) likväl att de somnade som på beställning hemma i sin egen säng oavsett om huset var fullt av andra människor eller inte och gladeligt kröp till sängs i sina yngsta år var man än befann sig så länge platsen för sömn var anvisad och lammullsskinnet fanns med. Numera så går de och lägger sig när kroppen och det praktiskta samvetet säger till – dvs långt innan jag som mor anser att de borde gå och lägga sig för att sova tillräckligt länge innan det är dags att gå upp. De tar sitt eget ansvar helt enkelt.

Jag själv och sambon är sämre på den samvetsaktiga biten, när kroppen och/eller huvudet skriker “gå och lägg dig nu för i helvete innan jag kortsluts!” så gör vi givetvis det, men det krockar ibland med den så kallade acceptabla dygnsrytmen som innebär att man ska vara i synk med resten av samhället och sova när andra gör det och vara vaken när andra är det. Det funkar tyvärr inte för någon av oss då ingen av oss har ett 24-timmarsdygn. Skiter vi i klockan så har vi på en vecka vänt dygnet till att vara vakna på natten och sova på dagen för att en vecka senare vänt det till “acceptabel dygnsrytm” igen. Jag skulle tippa på att vi båda har ett 28-timmarsdygn faktiskt. Och att jag har ett mindre sömnbehov än vad sambon har.

Med växelvis boende av två tonårsbarn så är man helt enkelt tvungen att kämpa för en acceptabel dygnsrytm. Jag för min del kämpar inte alls mer än att se till att vara vaken när ungarna ska väckas de skoldagar som de är här och sedan vara vaken när de kommer hem från skolan. Att eller om jag går och lägger mig och sover medan de är i skolan ska “samhället” fullständigt skita i. Tyvärr så gör ju inte “samhället” det. Jag minns alltför väl den gången då en sköterska på en vårdcentral ringde i syftet att meddela mig några provresultat och min dotter då 7 år gammal svarade innan jag hann upp från sängen där jag låg och vilade mig och som den typiska 7-åring hon var så svarade hon (vad hon visste sanningsenligt) ett “mamma sover” när den i andre änden bad att få prata med just mig. Vilket ledde till att läkaren i journalen skrev att han misstänkte alkoholism eftersom jag låg och sov på blanka eftermiddagen och lämnade ungarna vind för våg att svara i telefonen.

Det tog lång tid för mig att få bort den stigmatiserande och på stereotyper byggda journalanteckningen. Hade den uppringande sköterskan bett att få prata med pappa istället för med mamma så hade dottern på två sekunder fått fadern hennes till luren eftersom han just då satt i vardagsrummet och spelade tv-spel med sonen. Fullt medveten om att ansvaret för barnen var hans, inte bara för att deras moder låg och vilade utan alltid.

Och som sagt – även om barnens far inte hade varit hemma då så skulle jag om jag ens sov istället för att som det var ligga och vila på ett ögonblick befunnit mig vid telefonen om dottern bara sagt till mig att någon ville prata med mig. Nu var hon istället hänsynsfull och ville låta mig fortsätta att vila men det gjorde alltså mig till alkoholist i sköterskans, och sedermera läkarens, ögon. För man kan ju inte sova mitt på dan! Usch och fy! Acceptabel dyngsrytm ska man ha annars så är det något allvarligt fel på en! Någonting missbrukar man allt, om inte datorspel så iaf någon drog eller kanske alkohol. För provresultaten visade ju på förhöjda levervärden. Att ssri-preparat per default ger ett förhöjt levervärde skiter vi i trots att det är vi som ordinerat intaget av preparatet. Sover man på dagen så är man ett drägg. Basta!

Men va fan – nu svamlade jag iväg igen. Som vanligt. Men så är jag som sagt just nu en trutt drutt. Den senaste sovperioden blev hackad och malen. Sov en timma och vaknade sedan av en armbåge i örat. Sambon är mästare på att placera sina armbågar där nämligen. Det är som om det finns några inbyggda magneter i hans vänstra armbåge och mitt högra öra. Sov ytterligare en dryg timme och vaknade sedan av vassa kattklor som bäddtrampade på mina bröst samtidigt som en våt liten nos försökte leta sig in i min vänstra näsborre och en droppe kattdrägel långsamt sipprade nerför min överläpp. Efter ytterligare en timme så fick sambon för sig att han skulle gå upp. Kl 6 på morgonen! Efter endast 4 timmars sömn! Det sker inte ofta vill jag lova. Tyvärr så sitter han kvar på sängkanten och klär på sig och dämed så skumpar sängen upp och ner ett par gånger så att jag vaknar. Två timmar senare så kommer han in igen, slår på teven och börjar snacka. “Det finns kaffe påslaget om du vill ha.” Va fan!? Jag vill inte ha kaffe – jag vill sova för i helvete!

Ytterligare två timmar senare utan att mer än slumrat till lite mellan fnissen av diverse halvt uppfattade repliker i South Park-avsnitten som gick från datorn till sovrumsteven kunde man lika gärna ägna sig åt lite bättre aktiviteter när man nu ändå befann sig i sängen i vaket tillstånd. Vid halvtolv gick sambon upp igen och jag uttryckte återigen att min högsta önskan var att få sova. Vilket jag sedan var tvungen att upprepa en timme senare när han återigen kom in och berättade om nybryggt kaffe och nyinhandlade cigaretter som väntade på mig. När han tillslut kom in igen två timmar efter det och berättade att han tänkte åka för att inhandla lite livsmedel så gav jag upp och begav mig upp, så att säga.

Så där är det hela tiden. Ja, inte att sambon envisas med att väcka mig med jämna mellanrum utan just att jag väcks av precis vad som helst och att mina sovperioder tillslut känns som en burk bostongurka. Förbannat upphackat. Oväntade ljud för mig är inte ett tåg som rusar förbi eller en tung lasbil som passerar, det förbannade kylaggregatet som sitter precis nedanför vårt sovrumsfönster som slår på och av utan minsta mönster är det dock. Eller en förbannad grävmaskin som kommer och gräver i marken bakom huset strax efter 7 en lördagsmorgon så som skedde den förlidna helgen. Att somna om medan den står där och rytmiskt brummar kan ju gå, speciellt då man just lagt sig, men då de två blåbyxorna står och skriker på toppen av sina lungor för att överrösta maskinhelvetet när de ska snacka med varanda stör så in i helvete och man rycks ur sin slummer snabbare än snabbt. Eller när de slutar att gräva och istället sätter in någon slags lufttrycksborr i husgrunden så att sängen vibrerar och det sjunger i elementen. Sådant som sambon alltså vanligtvis kan sova sig igenom som ett lyckligt litet barn och istället drömma roliga drömmar som utspelar sig i någon slags tv-spelsvärldsliknande miljö där grävljuden, gapandet och borrandet bara är något som visar honom att han gått upp en nivå och/eller slagit en helvetiskt svår boss.

Men varför i helvete använder du inte öronproppar då, kanske vän av lösning undrar. Mjo, det finns ett enkelt svar på det – jag känner mig som om jag är på väg att drunkna instängd i en fisktank då. Jag klarar knappt av att använda hörlurar utan att få en släng av denna känsla så föreställ er då känslan av att ha öronen igenproppade och det enda ljud som hörs är susandet från din egen blodström. Jag klarar det bara inte, blir helt panisk och kanner mig totalt kontrollbefriad. Och kontroll, iaf över min egen kropp och dess funktioner, är något som jag vill ha. Därav att jag även ogillar att bli (allt för) berusad.

Jag har precis som sambon fått Imovane/Zopiklon utskrivet till mig, men de gör ju ingen som helst nytta för just mig då jag bevisligen inte har några som helst problem att somna in när jag väl lägger mig för att sova. Att stanna i sovläge är vad jag har problem med, så det får nog bli ett samtal med en vädjan om ett recept på Propavan eller något liknande nästa gång jag har kontakt med min läkare, för så här kan jag inte ha det länge till. Det tär inte bara på psyket utan gör mig dessutom till den gringa klimateriekosseliknande kärring som många av misstag annars tar mig för när de gör en snabbedömning med kön och ålder som enda grund.

Och apropå sömn och sambons klagan över att han har så svårt att somna kan jag väl avsluta denna helt personliga bloggpostning med ett än mer personligt bildbevis (taget tidigare ikväll) på att han minsann visst kan somna på stört. Inte bara då han kommer hem stupfull och somnar mitt i en mening av ett orerande som vad jag kunde uttyda gick ut på att förklara för mig att han minsann inte alls behövde gå och lägga sig för att han hade druckit för mycket. Detta minnes och återberättas med kärlek och värme får jag väl påpeka.

Så här har ni – drf nyduschad och go’ med nytvättade dreads stupad på soffan så hårt att han inte är mer än vagt medveten om att någon ringt honom. Och nej, han svarade inte – utan tog endast tag i luren och höll sedan i den i två timmar till som om det var en snuttefilt eller nåt.

Att bilden är suddig har sin förklaring i att jag kände mig stressad att ta den så fort som det bara gick så att han inte skulle vakna av blixten/ljudet från utlösaren. Som om…

Förresten – apropå trötthet: Visste ni att det finns idioter där ute i vårt avlånga land som tror att “pömsig” inte enbart betyder småtrött utan att det specifikt är den trötthet som man kan känna efter sexuella aktiviteter? Ja, jag säger då det…