direktlänk till klippet ovan

Apropå det här och Joshens och Wests val i kommentarerna…

Vid en första anblick ser det faktiskt ut som om mejlet kommer från support@twitter.com och det där “TwitterSupport” längst ner går faktiskt till twitter.com/help–adressen i själva meddelandet går dock inte dit den utger sig för att gå, vilket kan ses med en mouse over:

En snabb googling gav sedan detta:

Undrar vad som sker om man klickar på länken? Undrar hur många som gör det?

Att jag inte gjorde det har två svar: det första är det självklara att jag inte klickar på (okända och oefterfrågade) länkar hejvilt. Det andra än mer självklara är att jag inte har ett Twitterkonto–att jag ens skulle ha ett “Unreadable Message” är liksom out of the question.

Märk väl att jag inte heller i text skriver ut adressen–här blir det inga sökträffar, så scram suckers.

Hela dan trodde jag att det var torsdag nämligen–ända tills sambon ringde och frågade om han skulle köpa med lite vin hem idag. Det var först när jag som svar på frågan “Är det inte bättre att vänta med det till helgen?” fick ett “Men det är ju fredag idag!” som jag förstod att så var var fallet.

Det knasiga i det hela är att det visade sig att även han hade trott att det var torsdag idag. Iaf ända fram till att han kom till jobbet. Nånstans denna vecka hade alltså vi båda två tappat en dag.

Det kan ju vara för att dottern lämnade oss efter helgbesöket först på måndagmorgonen istället för som sedvanligt på söndagseftermiddan. En annan trolig orsak kan vara att sambon för ovanlighetens skull hakade på för lite after work-öl på tisdagen och kom hem lagon till det var dags att gå och lägga sig. (för honom alltså–jag är och förblir en nattuggla)

Vilket som, vi både trodde att det var torsdag idag, och sambons far fick sig ett dagenefterfödelsedagengrattis. Så det kan bli.

Och apropå inledningen: Det skulle inte hjälpa mig för fem öre att ha den sidan som startsida–jag “startar” nämligen inte min webbläsare oftare än var 10:e till 14:e dag. Alltså det är i den intervallen som min dator på sin höjd stängs av/startas om.

Fast om nån har ett tips på nåt simpelt fristående kalenderprogram som kan ställas in att en gång per dygn, vid egenvald tidpunkt, ge mig en popup med dagens datum och veckodag (och kanske även saker som jag själv skrivit in att jag ska komma ihåg)–en popup som alltså “stays on top” tills jag aktivt väljer att stänga den–så är jag öppen för det. Jag hade ett sånt en gång men nånstans på vägen mellan alla omformateringar så tappade jag bort det. Dock ska sägas att jag troget kör med Win XP fortfarande, så tips för andra OS är onödiga.

Teflonminnet verkar slutligen ha smittat av sig. Eller så är det åldern som tar ut sin rätt…

Med andra ord, det jag gillar är den slags humor som exempelvis Dolly Parton och Billy Ray Cyrus ofta uppvisar, fast då bortom själva sångscenen.

Idag snubblade jag över den jag jag nämner i rubriken–Carrington, men förnamnet Rodney, och det då i denna underbart animerade låt:

Äkta country, men med just den gnutta av humor som jag gillar. Kolla in lite fler låtar (med bild) på hans egen sajt. Han presenteras på Wikipedia som ståuppare, så nu ska jag bara skrapa the internets efter lite sånt också. Hittar du nåt så är du välkommen att posta länken i kommetarerna.

Det innebär att jag börjar med att söka på en artist eller en välkänd låt och sedan klickar jag mig vidare i “relaterat”-länkarna på samma artist eller samma låt. Beroende på vad jag började med alltså. Sen så byter jag från artist till låt och efter ett tag så byter jag från låt till artist igen.

I natt så landade jag i detta:

direktlänk till klippet ovan: http://www.youtube.com/watch?v=dpd9qZxEb7Y

När det är inspelat har jag inte lyckats lista ut, men iom att det las upp dec 2007 med kommentaren “Tylers new single” så hoppas jag verkligen att det underbarn (13-14 år?) som jag ser i detta klipp på två år inte utvecklats till detta vrak som inte ens kan sjunga:

Jo, namnet är väl inte så värst ovanligt, men att se att fanskapet i klippet ovan vunnit nåt slags talangpris och det i nån slags juniorklass får en ju att börja fundera. Junior liksom? Han ser ju ut att vara en bra bit över 30 och därtill så har han ju begynnande flint… Och som sagt så kan han inte ens sjunga.

Snälla, säg att det inte är samma snubbe! Inte för att jag tror att det är det–öronen har ingen som helst likhet, så inte heller rösten, men man vet ju aldrig. Speciellt som jag inte hittar nåt nyare av snubben i första klippet och inget äldre av killen i det andra klippet.

Nåja, oavsett så vad säger ni om arret på den gamla godingen “bridge over troubled water” i det första klippet? För att inte tala om framförandet. Är han inte för jävla bra så säg?

Där fastnande jag på denna från (den kanske inte helt anomyma men iaf för mig okända) “Anders”:

[…]När någon angriper dig, så har du inte alltid något val. ”Inte falla ner på deras nivå” fungerar endast som strategi, om du befinner dig i en styrkeposition.

nef skrev: ”man [ska] inte köra stuket av ”men han slog mig så jag får slå tillbaka!”.

Helt OK attityd/strategi – förutsatt att du vill acceptera att bli slagen gul och blå. Om du inte vill acceptera det, så har du inte något val – du måste slå tillbaka.

Jag kan liksom inte acceptera det resonemanget som en sanning. Det är väldigt få situationer i livet där man bara har ett val.

Vanligtvis så har man två val som är uppenbara, och dessa är diametrala: attackera eller fly. Svart eller vitt alltså. Däremellan så finns det otaliga grå nyanser–man kan fly och attackera från en annan flank, man kan attackera och sen fly, man kan attackera subtilt för att sedan dra sig tillbaka och sedan attackera med full kraft från ett håll (eller tidpunkt) som inte var väntat. För att bara ta några exempel.

Att påstå att det enda man kan göra om man blir attackerad är att attackera tillbaka är iaf för mig väldigt världsfrånvänt och gymnasialt naivt. Och kanske även lite av ett “von oben” perspektiv…

Jag hade gärna fortsatt att resonera där i kommentarsfältet med både Monica Antonsson och Ingrid Carlqvist, men det fanns en svans–en förbannad eldbefängd draksvans–som viftade vilt och kastade ut rökridåer och byggde halmdockor. I vilket syfte vet jag inte, men resultat blev iaf att jag lämnade diskussionen, och det verkar iaf ha varit vad de ville.

Fast här kan jag ju alltid fortsätta den, så välkommen att diskutera i mitt digitala vardagsrum om ni vill.

Oavsett, missa inte deras sammanfattning av mediaåret (i USA) 2009.

direktlänk

Vi har att Monica Antonsson skrev en bok som avslöjade att Liza Marklunds bok “Gömda” kanske inte alls var “en sann historia” så som den annonserats.

Vi har fallet “Adam” där fadern dömdes i tingsrätten med sedan friades i hovrätten med fortsatte att ses som en “barnaskändare” av Marina Engan, Motherwitch et. al. i kombination med ovan nämnda Liza Marklund.

Vi har en annan far som av samma klick ses som skyldig för samma sak (se mitt inlägg om det) där det startats en namninsamling som inte direkt andas sanning.

I samma veva i bloggosfären tas en annan fars kamp om umgänget med sina barn upp, och trots att det även där skrivits en bok om det och fadern tillskrivits vårdnaden så ifrågasätts detta och det snackas om att ta ställning för en det ena eller det andra.

Det snackas alltså om sida hit och sida dit och att man ska välja rätta sidan, och ja–jag hymlar inte när jag säger att jag ställer mig på sidan som är tvärt emot den så kallade överlevarsekten, men något som jag då rakt inte ställer mig bakom är den “häxjakt” och det skitsnack som förekommer i båda läger.

Det är liksom inte okej det som jag läser i kommentarerna hos de båda parterna–fula tillmälen om någons utseende och spekulationer om någon ens skulle velat “förgripa sig på denne” eller ens vilja ha sex där det sker med samtycke.

Jag blir fan förbannad! Okej, de flesta som skriver sådant är “anonyma” i dessa bloggar och att blogginnehavarna låter dessa kommetarer stå är skitbra (man ska inte döjla vad folk har för åsikter) men man förväntar sig faktiskt att blogginnehavarna säger ifrån på ett eller annat sätt–det som är mindre bra (och något som man inte förväntar sig) är att blogginnehavarna hoppar på vagnen och åker med i skitlasset! Än värre är när blogginnehavaren hjälper till att skyffla gödsel och det är vad jag sett de senaste dagarna…

Ett av mina ledmotiv under alla de år jag debatterat på internet är “non quis sed quid”–alltså inte vem utan vad–så när jag ser vuxna människor uttrycka sig negativt om andra på detta sätt blir jag inte annat än (ytterligare) nedstämd och håller kvar vid min övetygelse om att människor är skit. Trots att jag faktiskt älskar människan.

Så snälla rara alla i “båda läger”–sluta upp med tillmälen som “bloggpaddor”, “troll”, “biskopar”, “tomtar”, “översteprästinnor”, “svansar” osv osv i all oändlghet–börja koncentrera er på sakfrågan iställer för på vem som säger/skriver vad!

Ställ in er på detta så lär ni så småningom komma fram till en gemensam grund där ni sedan kan börja att samtala med varandra på samma nivå iställer för som nu att ni står på varsin kulle och kastar stinkande koblaffor på varandra.

För det första–människor som regelbundet använder internet gör det vanligtvis inte i “virtuella världar”, de ser inte heller internetanvändandet som nåt slags IFL (in fantasy land/i fantasilandet) som skiljer sig från IRL (in real life/i riktiga livet). Internet är främst ett kommunikationsverkyg bland andra, inte en verklighetsflykt. Även om man nu kan fly verkligheten en stund, men det kan man ju även med en film, ett tv-program, en bok, ett spel som inte kräver internetuppkoppling.

För det andra–om syftet är att polisen ska finnas tillgänglig för ungdomar så är inte Second Life första valet jag skulle göra (där skulle nog Bilddagboken och blogg.se passa bättre. eventuellt Facebook.) och det eftersom endast 20% av alla Second Life-användare är under 25 år. Är det svenska ungdomar som man vill nå så bör man ta i beaktande att det endast finns 3-4000 svenska användare som (regelbundet med i snitt 1.5 h/dag) besöker Second Life. Svensk polis skulle alltså med Moderaternas förslag finnas tillgänglig för ca 1000 svenska ungdomar. Det handlar alltså om inte ens en halv promille av Sveriges ungdomar.

För det tredje–om syftet är att finna unga väljare så kanske man skulle testa med att leta själv och visa framfötterna och presentera sin politik istället för att använda polisen som någon slags magnet? Det ger ett lite väl dubbelt budskap att först snacka om ungdomars utsatthet för att sedan gå över till polisens tillgänglighet för att slutligen landa i att man vill nå unga väljare.

Ärligt talat–intentionen att polisen ska vara mer tillgänglig för medborgarna även på internet ser jag som beundransvärt, men är det då inte bättre att jobba på något som kan finnas på sajten polisen.se istället för att fjanta runt med avatarer på Second Life?

“Poliserna som ska jobba som cyberpoliser bör specialisera sig i teknik och om hur nätet fungerar, menar hon.“

Jag skulle nog vilja påsta att de poliser som inte har mer än ett hum om “hur nätet fungerar”, och inte är det minsta specialiserade, precis som jag och många andra skrattar åt det här förslaget. De som är specialiserade i teknik (förhoppningsvis då intenetbaserad teknologi och inte teknik i det stora hela eller typ miniatyrtågbygge) ser nog även de att det vore bättre att satsa på tillgängligheten på den redan existerande sajten, ty den som vill ha kontakt med polisen i Sverige lär nog först söka sig till just polisen.se och inte till Second Life.

Jo då, man kan redan idag anmäla brott på polisen.se, men då bara brott som handlar om stöld eller förlust. Man kan även ringa in en anmälan om detta och nåt enstaka annat brott, men för allt annat måste du infinna dig personligen för att tala om för mottagande polis vad denne ska skriva in i fälten på anmälningsblanketten.

Även bebissteg är steg–tänk om polisen kunde börja med att utvecka sitt “114 14-call center” till att även vara tillängligt via internet? En slags IM-baserad “kundtjänst” där man i skrift kan “prata” på samma sätt som om man hade ringt 114 14, dvs i realtid.

Därefter så kunde man omorganisera “kontaktcentret” på nytt så att det inte är centraliserat utan att man alltid hamnar hos en polis i sin närort (om det kan läsas av varifrån man ringer/surfar–annars så ska valet finnas att man anger detta manuellt), och att det alltid finns “riktiga” poliser som svarar. Den som ringer ska inte behöva prata med en ej färdigutbildad polis (polisaspirant) eller någon som aldrig varit ute i fält (privatanställda) eller någon som inte varit ute i fält på flera år (pensionsapiranter) som bara “sitter av tiden” i en telefonväxel. I polisernas “innetjänst” skulle det alltså kunna ingå några timmar i veckan att sitta i 114 14-växeln. Det då inkluderat att även svara via tidigare nämda IM-tjänst.

Nästa steg i polisens internetteknologiska utveckling till att bli mer interaktiva skulle kunna vara att alla icke-akuta brott ska kunna anmälas via internet, alltså inte bara “stöld eller förlust” utan allt. En uppläggning av anmälningsblanketter (gärna i lite mer interaktiv format än pdf, alltså formulär där man fuller i och sen klickar på en skicka-knapp) är en bra start. Om en legitimering av anmälaren behövs så finns redan Bank-ID och e-legitimation utöver nya förslag på hur man enklare ska kunna styrka sin identitet elektroniskt oavsett vilken dator man sitter vid.

Möjligheten för medborgaren att själv få fylla i sin anmälningsblankett samtidigt som denne kan IM-snacka med en riktig polis för vägledning är ett stort steg på vägen när det kommer till den svenska polisens tillgänglighet och interkativitet med medborgarna.

Uppsökande verksamhet däremot–det är ju en helt annan sak som kan få både gott och ont som utfall. Dock mest ont tror jag: Jag minns med fasa ett konto med anonymt namn på Lunarstorm (namnet insinuerade iofs att det var en polis) som lekte “uppsökande” på så vis att han (det visade sig sen att det var tre poliser i Östergötland som loggade in och skrev från detta konto varav den som kallade sig “The Man” var värst) sökte upp folk som han sett på diverse “gatherings” i länet och “varnade” dem att han minsann visste vem de var och numer hade ögonen på dem och att de inte skulle känna sig säkra på gatan; han sökte upp folk som på Lunarstorm skrev om narkotika (må så vara om det var glorifierande eller politiskt eller om det var i “dagboksinlägg” eller i “diskus”) och insinuerade att han minsann visste vilka de var och att de inte skulle känna sig säkra på sajten samt att han vidarebefodrat vad som skrivits till polisen i det län man angett att man bodde; varenda en som kom i kontakt med honom genom att självmant skriva i hans gästbok blev bemött med misstänksamhet, förakt och kyla. När jag gav mig in på att diskutera narkotikapolitik med honom så blev jag kallad pedofil för att min sambo är 21 år yngre än jag–när min sambo försökte diskutera samma ämne med honom så blev han kallad “motherfucker” med insinuationer om min ålder.

Sådanan poliser vill man knappast se som “uppsökande”, än mindre ha som alternativ att söka upp själv. Trots detta slemproppsskräckäckelexempel till polis så ser jag faktiskt inga som helst problem med att polisen är uppsökande på nätet och därtill så förespråkar jag å det krafigaste att de är mer tillgängliga.

Vad polisens tillgänglighet och uppsökandeverksamhet har med moderaternas vilja att få fler unga väljare kan jag dock inte se…

I dag så blev det “Back to the 50’s and 60’s” från 1.fm och alldels nyss så spelades den gamla slagdängan “He” med Jim Reeves. För de flesta svenskar i min ålder mer känd i Gunnar Wiklunds version “Han måste gå – tala närmre, håll telefon’ intill din mun”.

Det som slog mig när jag satt och sjöng med (något som jag alltså bara gör om jag är ensam hemma) var att detta var en av få låtar i tappningen “man sjunger till kvinna” eller “kvinna sjunger till man” som det inte finns någon omvänd version av.  Så vitt jag vet alltså.

Om vi håller oss till 60-talsslagdängor så har vi ju exempelvis Monica Zetterlunds underbara framförande av Olle Adolpsons “Trubbel” som i original var en man som sjöng till en kvinna–något som det sedan också blev när Håkan Hellström sjöng in låten nästan 30 år senare.

Så vitt jag vet så är “Trubbel” en originallåt, men just under tidigt 60-tal (och innan dess) så var det enligt mig mer vanligt att utländska slagdängor översattes och spelades in av någon av de, just då, mest populära artisterna i Sverige. Om någon försökte sig på att köra översatta versioner av Beatles eller Rolling Stones har jag ingen koll på, men tänk er att någon i dag  skulle göra det med låtar som Madonna eller Britney Spears sålt “guld” med?

Det skulle nog ses som rätt så löjligt. Dock så sågs det inte som löjligt att Siw Malmkvist sjöng om “flickor bak i bilen” eller att Lill-Babs sjöng om en “prickig bikini” då på 60-talet. Antagligen har det att göra med att gemene man i Sverige numera förstår engelska, men det har nog också med att göra att gemene man faktiskt har möligheten att ha bättre koll på vad som är på tapeten i andra länder utan att behöva vänta på att några “fad-magicians” plockar upp det och överför det till svenska förhållanden.

Internet och ökade språkkunskaper har alltså suddat ut gränserna och numera så vill vi ha originalet istället för en “svenskanpassad” version. Eller “vill”–jag skulle nog vilja påstå att vi föredrar att söka vår egen information i dess renaste version istället för att bli matade av andra med vad de anser att vi ska svälja.

Oj. Dags att gå tillbaka från det sidospåret–det var ju faktiskt inte språk utan kön som jag var inne på. Och då alltså att det som oftast inte är några problem att vända på “man sjunger till kvinna” till att handla om att “kvinna sjunger till man”, iaf inte rent textmässig. Vi är ju trots allt alla människor och när det kommer till att relatera till hur man reagerar i relationer så har ju könet som oftast väldigt lite med saken att göra.

Och då alltså åter till låten “He”. Eller den långa titeln “Han måste gå – tala närmre, håll telefon’ intill din mun” som min “slagdängefundering” hade som utångspunkt så kvarstår frågan om denna låt ens finns i versionen “kvinna sjunger till man”.

Jag som inte är direkt skolad men ändå har ett röstregister som sträcker sig från första sopran till andra alt (för att använda sig av kyrkokörslingo) kunde alltså sjunga med i den låten utan problem och jag är övertygad om att sångare av kvinnligt kön (ja, jag vägrar skriva “sångerskor”) som skulle klarat av att göra en “omvänd” version av denna låt knappast kan ha varit få. Nuvarande svenska kan exempelvis vara Louise Hoffsten, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson eller Shirley Clamp. Ja, till och med Agneta Sjödin. Kanske tom Elisabeth Andreassen. Eller för den delen Lill-Babs eller Siw Malmkvist. Eller för den delen Tova Carson eller tidigare nämnda Monica Zetterlund för att utvidga det hela från “nuvarande”. Den förstnämde har ju iofs en chans att testa…

Nå. Min fundering är även en efterlysning. Jag har googlat, inte lika intensivt och ingående som jag brukar göra när jag letar efter nåt som jag redan vet finns där, men om det finns nån som har koll på om Jim Reeves gamla slagdänga “He” någonsin sjungits in av en kvinna så skulle jag uppskatta en kommentar med artist och låtnamn. Oavsett vilket språk det rör sig om.

(Och när jag nu är på väg att posta detta inlägg så kommer “Hello Muddah, Hello Fadduh” med Allan Sherman–alltså originalet till Cornelis Vreeswijks “Brev från kolonien”.)

Tillägg:
Efter att ha “youtube:at” lite eftersom jag faktiskt tidigare inte hört Hellströms version av “Trubbel” så kan jag inte annat än att säga “blä!” till den. Nåt mindre känslosamt och “jag vet inte vad jag försöker sjunga om” har jag nog aldrig hört. Näe, vill man nu höra en karl sjunga den låten och faktiskt tro på att han menar vad han sjunger så lyssnar jag hellre på det här:

Men skit i bilderna–de är rätt så töntiga faktiskt–blunda bara och lyssna!

Tillägg 2: Vid flera tittar på klippet ovan så måste jag faktiskt ändra mig. Bildspelet är ju helt jävla underbart!