polymeriska tankar

Efter att ha skrivit mitt svar till Trollan (som alltså har en hel del sunda åsikter nedskrivna på sin egen blogg) på mitt förrförra inlägg så gick jag tillbaka och läste alla kommentarer igen på inlägget det handlade om, och då speciellt dem som var adresserade till mig.

Där fastnande jag på denna från (den kanske inte helt anomyma men iaf för mig okända) “Anders”:

[…]När någon angriper dig, så har du inte alltid något val. ”Inte falla ner på deras nivå” fungerar endast som strategi, om du befinner dig i en styrkeposition.

nef skrev: ”man [ska] inte köra stuket av ”men han slog mig så jag får slå tillbaka!”.

Helt OK attityd/strategi – förutsatt att du vill acceptera att bli slagen gul och blå. Om du inte vill acceptera det, så har du inte något val – du måste slå tillbaka.

Jag kan liksom inte acceptera det resonemanget som en sanning. Det är väldigt få situationer i livet där man bara har ett val.

Vanligtvis så har man två val som är uppenbara, och dessa är diametrala: attackera eller fly. Svart eller vitt alltså. Däremellan så finns det otaliga grå nyanser–man kan fly och attackera från en annan flank, man kan attackera och sen fly, man kan attackera subtilt för att sedan dra sig tillbaka och sedan attackera med full kraft från ett håll (eller tidpunkt) som inte var väntat. För att bara ta några exempel.

Att påstå att det enda man kan göra om man blir attackerad är att attackera tillbaka är iaf för mig väldigt världsfrånvänt och gymnasialt naivt. Och kanske även lite av ett “von oben” perspektiv…

Jag hade gärna fortsatt att resonera där i kommentarsfältet med både Monica Antonsson och Ingrid Carlqvist, men det fanns en svans–en förbannad eldbefängd draksvans–som viftade vilt och kastade ut rökridåer och byggde halmdockor. I vilket syfte vet jag inte, men resultat blev iaf att jag lämnade diskussionen, och det verkar iaf ha varit vad de ville.

Fast här kan jag ju alltid fortsätta den, så välkommen att diskutera i mitt digitala vardagsrum om ni vill.