polymeriska tankar

Allt detta snack om block hit och dit. Oavsett vänster eller höger, blå eller röd, liberal eller konservativ, minoritets- eller majoritetsregering så borde ju målet vara en regering som företräder folket.

Vi har inte i Sverige ett parti som är stort nog att kunna bilda regering ensamma–de två största är beroende av andra mindre partier som är beredda att samarbeta och kompromissa med sina principer, dvs det kan endast bli tal om en koalitionsregering.

Det värsta med koalitioner av det slaget vi hittills haft i Sverige är att de mindre partierna nöjt sig med att de tycker samma lika i de större frågorna som det “stora” partiet (trots att även de i det andra “blocket” också tycker samma lika gällande slika frågor i det stora hela) för att lova sin trohet och sedan så har de oavsett blivit överkörda i de principiella frågorna–just de frågor som gjort att deras sympatisörer röstat på dem istället för det “stora” partiet i detta inbillade block.

Detta är orsaken till att jag är Piratpartist. Jag vet att Piratpartiet aldrig kommer att vika från sitt principprogram iom deras vågmästarstrategi. Några procentenheter hit eller dit gällande skatt, miljöutsläpp, bidragsnivå osv spelar faktiskt inte lika stor roll som de principiella frågornas ståndpunkt.

Jag har länge funderat på varför dessa mindre partier så envetet hållt sig fast vid något av de två större. Finns det typ nån oskriven regel om att man ska ettikettera sig som vänster eller höger/röd eller blå och sedan för all framtid vara instoppad i denna låda kallad “block”?

När nu Mona Sahlin sticker fram nyllet och sträcker ut handen för en möjlig blocköverskridande regeringskoalition så blir jag inte förvånad över reaktionerna i kommentarerna till, eller bloggarna länkade till, den artikeln. Reaktioner som talar om “lag” (som i laguppställningar) och “svek” (som i att lämna laget [aka gå över till andra blocket]). Samtidigt så blir jag förvånad över vissa uttalanden som jag läser i den ovan länkade DN-artikeln. Som detta:

Fredrik Reinfeldt vill inte ha en blocköverskridande koalition. Han menar att det skadar demokratin.

– I flera länder har vi sett hur extremistpartier vuxit när det uppfattats som att alla andra sätter sig i samma båt och man tar bort konflikterna ur politiken, säger Reinfeldt till DN.

Statsvetarprofessorn Marie Demker vid Göteborgs universitet, som forskar om främlingsfientliga partier i Europa, håller med.

– Det gäller att hålla fast vid den grundläggande konflikten i Sverige som är mellan höger och vänster. Om man skapar en blocköverskridande allians så gynnar det Sverigedemokraterna, säger Demker.

Vad då “skadar demokratin“!?

Vad kan vara mer demokratiskt än att folket får säga sitt efter att dem som vill bli invalda som representanter fått säga sitt?

Vad då “gäller att hålla fast vid […] konflikten […] mellan höger och vänster“!?

Vad kan vara bättre än att “höger” och “vänster” gör gemensam sak när det kommer till att argumentera mot de åsikter och ställningstaganden som exempelvis Sverigedemokraterna står för och framför?

Båda ovanstående uttalanden kan jag inte se som annat än ett uttryck för att “du måste tycka rätt för att få uttrycka vad du tycker”. Störtlöjligt liksom!

Att Mona Sahlin fundilerar kring en blocköverskidande koalition ser jag endast som positivt. Och det oavsett om S i en sådan allians om/när det kommer till ett regeringsbildande är i majoritet i jämförelse med var och ett av partierna som de allierar sig med eller med alla partierna som grupp. 52/48 eller 40/60 lär oavsett göra skillnad då riksdagen i ett sådant scenario lär vara lika oförutsägbar när det kommer till vad de röstar om/beslutar. (här är det extra viktigt att veta att det är riksdagen som är lagstiftare–inte regeringen)

På det personliga planet så är min favoritallians en total minoritetsregering utan varesig M eller S–en väl avvägd blandning av C, FP, V, MP och PP är en soppa som jag personligen gärna skulla känna smaken av varje dag och fyra år framöver efter valet 19 september 2010.