polymeriska tankar

Sedan tidig tonår har politik varit en del av mitt liv. Detta då om man definierar politik som något som rör en grupp människor och processen som leder till beslutet om vilka regler som ska gälla inom denna grupp.

Mina första trevanden inom politik kom alltså i den minsta gruppen–familjen–och sedan så gick det vidare till skola, arbetsplats, förening.

Trots att jag aldrig haft någon klart tydlig politisk post så har jag aldrig tvekat när det kommer till att uttrycka min ståndpunkt i en fråga och försöka påverka gruppen genom att resonera. Att uttrycka min åsikt har jag alltid sett som en självklar rättighet.

Min mor har sedan min tonår upprepat uttryckt att “du borde bli politiker!”–något som jag viftat bort med ett skratt eftersom jag vet att en politiker alltid granskas in i minsta detalj och även om en detaljgranskning av min person kanske skulle klara sig genom det sociala filtret så vet jag att det alltid finns nån ogin jävel som inte kan låta bli att ta upp den där gången då jag mobbade en klasskamrat, när jag rökte hasch, när jag snattade i en butik, när jag drog en lina, när jag inte betalade tv-licensen, när jag levde på socialbidarag, mina “noteringar” hos kronofogden, när min deklaration inte kom in i tid, osv osv osv.

Ett tag så funderade jag faktiskt på att kandidera till Piratpartiets primärvalslista men det som fick mig att tveka var faktiskt inte att något av ovanstående kunde dras fram som “lik i garderoben”–det som fick mig att tveka var att folk vanligtvis hellre ser person istället för sak. Något som jag i förbifarten skrev i en kommentar hos Emma. Jag stuntade alltså i det just för att jag sedan tidigare är trött på att bli bedömd efter min ålder, mitt kön, mitt utseende, osv.

Dock så funderade jag ett tag på om jag kunde klara av att bortse från detta ofog att döma folk efter förpackning istället för efter innehåll och kandidera ändå. Efter att ha talat med min sambo om saken och fått hans bedömning att jag inte kommer klara det så sket jag i det. Efter att nu i kväll pratat med sonen och fått höra att bara ett försök att kandidera skulle göra honom stolt så blir jag tveksam till om mitt beslut att inte kandidera var rätt.

Möjligheten att kandidera gick visst ut förförra helgen, men har sedan dess förlängts till denna helg om jag inte missuppfattat nåt. Så vad säger ni andra–ska jag kandidera eller inte?

(Ja, jag är tyvärr fortfarande beroende av att få veta vad andra tycker. Även om jag vanligtvis skiter i det i slutänden och tar mina belut efter eget huvud…)