polymeriska tankar

Det blåser ute. Det gör att den molande smärta som jag dagligen känner och har lärt mig att behärska tiofaldigas.

Mina värktabletter är slut. Det gör, utöver att jag får stå ut med den ökade smärtan, att jag måste stå ut med att ögonmigränattackerna avlöser varandra var och varannan timme.

Mina tillgångar består av 6 SEK. Det är inte ens “mina” eftersom jag inte haft nån inkomst sen april 2007 då jag blev av med min förtidspension. Jag är trippelnollad eftersom jag inte heller har rätt till varesig A-kassa eller ekonomiskt bistånd från kommunens socialtjänst. Det är förväntat att min sambo ska försörja mig. Vill jag ha hjälp så måste vi separera. Man kan nog säga att jag är en ofrivillig hemmafru. Med en ovillig försörjare till livspartner. Jag vill känna mig ekonomiskt oberoende. Eller iaf uppskattad för det jag nu kan bidra med–marktjänsten.

Jag har 10 cigaretter. Det sista paket jag kunde handla med hjälp av pantflaskor och mynt. Visst–om jag inte rökte så skulle jag haft 49 SEK till att röra mig med. Men man slutar inte på en dag efter 28 år som rökare. Iaf inte cold turkey. Jag önskar mig en nicorette inhalator, för hälften av rökupplevelsen för mig är just hand-till-mun-fibblet. T.o.m. när jag provat att snusa eller tugga nikotiontuggummin så har jag tänt en cig.

Kaffet är slut. Så även kaffefiltrena. Och torrmjölken som jag använder för att göra mjölkskum. Pengarna som jag fick för panten fick alltså gå till en 200-grams påse av ICAs cappuccinopulver. Visst, dyrare i längden, men även om jag låtit bli att köpa cig så skulle pengarna iaf inte räckt till både kaffe, filter och mjölk.

Jag börjar bli fan så hungrig. Det finns ingen mat hemma. Eller jo, en halv formbrödslimpa och en påse pasta, dock varesig margarin eller nåt att ha till pastan. Några lunchmatlådor med gulash finns det i frysen också. De är det nog bäst att spara till “försörjaren”. Jag äter iofs inte mat på dagarna, mer än nån enstaka macka, men framåt kvällen vill jag iaf ha nåt att äta. Så länge jag slipper äta själv.

Det finns bara en halv toapappersrulle kvar. Tur då att jag inte äter så att jag bara behöver ta av det när jag pissar. Det blir ett ark varje gång.

Jag kan inte ta mig nånstans. Iofs så åker jag sällan hemifrån och därmed så kör jag med förköpsremsa. Den gav jag till sonen när han skulle åka hem till hemmet hos far i söndags. Inte heller har jag några pengar på mitt kontantkort så sms-biljett är out of the question. Inte för att jag vet vart jag skulle åka, men det är skönt att ha tryggheten att kunna göra det iaf.

Minsta kattfröken har börjat löpa. Det gör att jag måste sitta med vattensprutan i högsta hugg för att få henne att sluta sitta och frenesikrafsa på fönstret samtidigt som hon ylar dovt. Då lägger hon av och går bort. För att sedan återvända en halvtimme senare.

Min sambo är försvunnen. Han jobbade till 21 och har fortfarande inte kommit hem. Inte heller har han ringt eller meddelat sig på annat vis.
(edit: och där kom han in genom dörren. äntligen lite ljus i mörkret…)

tillägg: när jag så här dagen efter sitter och gör en sista korrekturläsning så märker jag att jag kanske låter lite bitter på min sambo–det är jag inte. däremot så är jag bitter på hela det sociala skyddsnätssystemet som jag anser motarbetar jämlikheten som resten av myndighetssverige strävar efter. så länge en individ inte kan söka ekonomiskt bistånd ens för sitt personliga uppehälle (mat, hygienartiklar, resor osv) så länge denne har en livspartner så anser jag att det är just vad som görs nämligen. en människa som inte kan känna sig ekonomiskt självständig känner sig inte heller jämlik.