polymeriska tankar

Visst är det så att när det kommer till diskussioner om “mäns våld mot kvinnor” så kommer det alltid nån som vill flytta fokus och istället snacka om att “kvinnor minsann är lika illa”.

Dett är dock inte vad som hänt/hände i kommentarerna till Unnis hyllningsinlägg till jourkvinnorna i Hultsfred.

Jag följer Unnis blogg och kommentarer med hjälp av min rss-läsare så jag får alltså allt i kronologisk ordning, men oavsett detta så blir jag faktiskt förvirrad när jag läser och ibland så sitter jag som ett nytänt ljus och undrar “WTF!?–vad var nu detta ett svar på?”.

Inlägget som jag länkar till ovan kommeterar “Leroy” en bit in i och han säger väl inte mer än att man egentligen bör skita i könet på förövaren och hjälpa alla men främst så bör man se till barnens behov. Sen så berättar/antyder han lite om sin egen och andra mäns situation.

Av någon outgrundlig anledning så anser kommentatoren “Howling Woman” att “Leroy” iom detta inlägg är en “självömkande man” som bara bryr sig om sig själv och skiter i alla kvinnor och barn som faktiskt är/har varit utsatta för/av misshandlande män. Sen så berättar hon om sin egen situation.

Vad då “självömkande”!? Han sa ju bara att alla har rätt till samma hjälp/behandling/bemötande oavsett kön–sen så la han iofs till att åldern ger företräde (barnen ska alltid komma först).

Jag håller med honom i det mesta av detta–gör det mig till en “självömkande man”?

Skulle inte tro det eftersom jag varesig är man eller ens varit med om nåt som kan kallas för “våld i hemmet” eller ens en vårdnadstvist, men jag kan inte låta bli att undra över hur “Howling Woman” skulle bemöta mig som varande just kvinna och inte utsatt om jag skrev samma sak. Att avfärda mig som en “självömkande man” skulle hon iaf inte kunna göra. Att avfärda mig som en idiot eftersom jag inte upplevt vad hon upplevt tror jag dock att hon skulle ha gjort.

Okej–inse detta: Vad jag skrivit ovan är inte en “bash” mot “Howling Woman”, det är däremot en “wake up call” riktad till henne. En “wake up call” stämplad med “give som benefit of a doubt”.

Med andra ord: Jag förstår att du blivit sårad och ordentligt skadad tidigare och att detta är ett hinder i dina fortsatta interaktioner med andra människor; du vill inte träffa människor för en lunch (jay:s kommentarer), du säger att du inte litar på folk, du säger att du vågar “tala” via Unnis blogg men inte annars/tidigare.

Jag måste därmed fråga om du ens vill gå ett steg till framåt. Okej att en lunch kanske var för många steg på en gång, men Jay verkade ju iaf vilja prata med dig bortom Unnis blogg–vad hade du att förlora på det?

Snälla Howling Woman–det hat som du uttrycker i dina kommentarer säger mig att du behöver hjälp, även om du själv kanske inte är medveten om det. Varför vill du inte ta emot den utsträckta hand som du får?

Som som jag tolkar det så verkar det som om ditt hat för vad du tidigare varit med om är vad som föder dig just nu. Som om hatet är din enda orsak till forstsatt existens. Som om du inte har en identitet bortom den identidet som misshandlad kvinna som du skapat dig. Som om du inte kan finna någon annan orsak till att fortsätta att leva förutom att förmedla ditt hat vidare till andra.

Säg gärna att jag har fel, jag vill inget hellre.