polymeriska tankar

Kollar på klippet från TV4 Nyhetsmorgon där Christian Engström (Piratpartiet), Jon Karlung (Bahnhof) och Kenth Muldin (Stim) diskuterar Stims förslag om en licens för fildelning vars avgift kan läggas på bredbandsräkningen och precis som Christian skriver så var även min första invändning att det inte löser något problem.

Min andra invändning är att en sådan licens är begränsad–det gäller inte filmer utan bara musik, och den musik det gäller kan isf bara vara musik från dem som representeras av Stim (alltså enbart musikskaparna–inte artisterna).

På frågan hur licenspengarna sen ska fördelas så svarade Muldin att det finns bra verktyg för att kontrollera vad som fildelas så att pengarna hamnar där de ska.

Hur tänkte han där? Ska Stim sitta och skanna hela nätets fildelningar och där sedan sålla ut fildelningar av deras medlemmars alster för att sedan skanna en gång till och ta bort de nedladdningar som gjorts av en licensbetalare och sedan dra resten inför rätta med hjälp av Ipred-lagen?

Muldins slutreplik till Karlung var sedan bara för mycket:

–Ta nu Bahnhof här, menar, sätt igång nu och gör nånting av de här undersökningsresultaten, ni har jordens möjligheter att kunna få ut breda fildelningsabonnemang till era konsumenter som uppenbarligen efterfrågar det här.

Jaha? Det är alltså ISP:erna som ska utarbeta de nya digitaliserade affärsmodellerna som skivindustrin inte fått tummen ur arselt på tio år att utveckla själva?

För det är ju just det som det här licensförslaget är, en affärsmodell, och det en modell i stil med en “eat-all-you-want-buffé”. Att Stim inte kan sitta och skanna hela nätet så som jag beskrivit ovan är ju uppenbart, att licensen endast gäller Stims medlemmars verk är lika uppebart det och att det endast kan gälla fildelning på ett givet ställe med hjälp av en viss ISP är slutsatsen.

En “eat-all-you-want-buffé”-biljett gäller ju enbart på den restaurang som har utfärdat den–du kan inte gå till en annan restaurang och äta allt du orkar och inte heller in i en affär och plocka från hylloran eller hem till dina vänner eller totala främlingar och glufsa i dig och tro att det går bra bara du visar upp din biljett (däremot så kan du utan biljett bli bjuden både på buffé, trerättersmiddag eller ett mellanmål av goda vänner när de så erbjuder). Därtill så är det bara den biljettutfärdande restaurangens meny som gäller för dig–du kan inte begära att få annat än vad de har tillagat och du kan inte ta med dig din egen mat.

Det Stim vill är alltså att Bahnhof, eller annan valfri ISP, ska stå för både uppbyggnad och drift av lokal samt biljettförsäljning och att menyn därtill ska ska vara begränsad. Ungefär som om Gröna Lund skulle ha ett tilägg på sin inträdesbiljett på 150 kronor som ger en rätt att gå till Restaurang Bellmansro och äta av deras buffé allt vad man orkade.

Visst, det är en affärsform som kan fungera–men varför i helvete har inte skiv- och filmbranchen skapat egna sajter* där detta är möjligt själva och det redan för 10 år sedan? Varför har de väntat så länge? Varför har de suttit på sina feta arslen och gapat om hur synd det är om dem? Varför har de lobbat för en så pass integritetskränkande lag som Ipred? Varför?

*Det finns redan sådan sajter säger vän av ordning och på det kan jag bara svara “nej, det finns det inte, för det finns inga sajter som är fullt ut kompatibel med alla operativsystem och/eller webbläsare.”