polymeriska tankar

Satt under förmiddagen och läste bloggfeed samtidigt som jag alternerande lyssnade på SVT24s livestreamning* av ljudet från Pirate Bay-rättegången och P3s Brunchrapporten.

Ungefär samtidigt som åklagaren Håkan Roswall i sitt framförande innan han börjar visa den sövande filmen “Polisens ‘how to’ – ett besök på piratebay.org[2007]“ (antagligen i .wmv-format om det nu inte var en .ppt/.pps-presentation**, som man alltså bara hörde ljudet ifrån och därmed uppenbarligen missade lite visuell information) säger nåt i stil med att “det är inte tekniken som är dragen inför rätta här, brotten har begåtts av enskilda individer, men jag vill ändå här beskriva tekniken så att rätten förstår” läser jag ett kommentarsdiskussionsutbyte hos Christian Engstöm mellan den knivskarpa (men ibland lite väl hetsiga) “Fredrika” och den med troll epitetbelagda individen “I”.

Kortfattat: “I” kallar dem som fildelar upphovsrättsskyddade verk för “snyltare som inte vill betala för sig”, “Fredrika” undrar om man även är snyltare när man spelar in från en radio-/tv-utsändning, när man lyssnar på en cd hemma hos en polare, när man lånar nämnda cd av polaren samt när man (helt lagligt enl. URL 12 §) får en kopia av nämnda cd från polaren. Eftersom man ju inte i något av dessa fallen “betalar för sig”. Hur diskussionen utfaller får ni ta redan på själva.

Just 12 § i “Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk” som har underrubriken “Framställning av exemplar för privat bruk” och de förarbeten som finns till ändringen av den lagparagrafen 2005 är faktiskt det som är intressant här, både när Roswall snackar om att det inte är tekniken som är dragen inför rätta och när “I” verkar anse att det är okej att bränna en skiva och ge till polaren direkt i handen men inte att digitalt överföra samma “skiva” via något protokoll (mail, valfri im-klient, ftp, dc eller bittorrent).

Om “I” (eller för den delen Roswall) anser att det okej att blåtanda över en fil från sin egen utrustning (må så vara en mobiltelefon eller dator eller vad annan manick som har blåtandsfunktion där uppkoppling mot internet alltså inte är nödvändigt) eller inte framgår inte av de inlägg som “I” skrivit eller vad Rosewall hittills sagt i sin “sakframställning”.

Inte heller får vi veta om “I” lägger nån värdering i vem man ger sin kopia till och var gränsen för “privat bruk” går – är det okej med en handfull kopior till lika många okända eller är det viktiga att den man ger en kopia är någon som man har i sin omedelbara närhet, en släkting eller nära vän? Vem avgör sedan vad som ska definieras som “privat bruk”?

Låt mig citera inledningen till den ovan nämnda paragrafen.

Framställning av exemplar för privat bruk

12 § Var och en får för privat bruk framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk. Såvitt gäller litterära verk i skriftlig form får exemplarframställningen dock endast avse begränsade delar av verk eller sådana verk av begränsat omfång. Exemplaren får inte användas för andra ändamål än privat bruk.

När jag ryddar runt och letar efter dokument som visar hur förarbetet till denna paragrafs ändring i lagen framskridit så kan jag faktiskt inte hitta någon definition på “privat bruk” eller “några få exemplar”. Kanske jag läser slarvigt, men jag tolkar iaf paragrafinledningen som att det är helt okej att dela med sig av vad man nu har (eller iaf att man får göra ett fåtal kopior) så länge man inte tar betalt för det. Det står iaf inte att man är förbjuden att ge bort de kopior som man enligt lagparagrafen har rätt att göra.

Paragrafen fortsätter dock med några undantag:

Första stycket ger inte rätt att
1. uppföra byggnadsverk,
2. framställa exemplar av datorprogram, eller
3. framställa exemplar i digital form av sammanställningar i digital form.
Första stycket ger inte heller rätt att för privat bruk låta en utomstående
1. framställa exemplar av musikaliska verk eller filmverk,
2. framställa bruksföremål eller skulpturer, eller
3. genom konstnärligt förfarande efterbilda andra konstverk.
Denna paragraf ger inte rätt att framställa exemplar av ett verk när det exemplar som är den egentliga förlagan framställts eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid med 2 §. Lag (2005:359).

Jag är lite konfunderad över vad som egentligen menas med den första punkt 3 och den andra punkt 1, men jag förlitar mig på att Anders Andersson kommer och förkarar det för mig och er andra.

En sak som jag dock hittade i förarbetet till lagändringen som fick mig att reagera var en formulering i Proposition 2004/05:110, nämligen följande:

Förslagen syftar till att värna upphovsrätten, framförallt i den digitala
miljön.

Den lagstiftande församligen har snackat vitt och brett om att lagarna ska vara “teknikneutrala” *host-FRA-host* men här verkar det vara just den digitala tekniken som ska ses som grund för en lagändring. Sjävla inledningen i denna proposition säger det klarare:

Utvecklingen av den digitala tekniken har medfört att upphovsrättsligt
skyddade verk kan kopieras snabbt och enkelt och överföras mellan olika
länder, t.ex. via nätverk som Internet, på ett helt annat sätt än tidigare.

Roswall sa alltså att det inte var tekniken som hade dragits inför rätta, men jag kan faktiskt inte tolka det som annat än att så är fallet. Som Rick Falkvinge sagt tidigare: “Vi kräver samma regler på som utanför nätet“.

Så här tolkar nämligen jag 12 § “Framställning av exemplar för privat bruk” (i kombination med vad jag läst om lagparagrafen på riksdagen.se och andra sajter):

• Har du lagligen införskaffat en cd med musik eller en dvd med film så har du rätt att göra “ett fåtal” kopior av dessa och du får även förmedla dessa kopior till din närmsta bekantskapskrets. (arbetskamrater anses inte ingå i denna “krets” numera, utan här menas endast familj och nära vänner)
• Du har inte rätt att kopiera datorprogram eller datorspel i annat syfte än att det ska vara en säkerhetskopia för ditt eget nyttjande. Du får alltså inte vidarebefordra kopior av dessa program till någon annan oavsett familjära eller vänskapliga band.
• En lagligt införskaffad (köpt, gåva osv) cd/dvd kallad för en “egentlig förlaga” – eftersom det enligt lag är tillåtet att för privat bruk göra ett fåtal kopior av dessa (att ge till familjen och nära vänner eller att föra över till sin iPod, mellan sina egna datorer, till en cd- eller dvd-skiva genom ett brännarprogram osv osv) så bör onekligen även denna kopia ses som en helt laglig “egentlig förlaga”.

Jag får alltså göra en kopia av filmen Spiderman som jag köpte på IcaMaxi och ge till min son eftersom min förlaga till denna kopia de facto är en “egentlig förlaga”. Kopian i sig är alltså inte olagligt på något sätt – frågan då är alltså om en kopia på kopian är det? Det borde inte vara det iom att den första kopian inte ses som annan än laglig eftersom den är framställd från en “egentlig förlaga” och då bör väl även kopian ses som en “egentlig förlaga” även den. Eller? När ska man då börja prata om “olagligt fildelning”? När internet är inblandat eller när det blir för många som tar del av urspungsfilen genom kopior och kopior på kopiorna?

Jag skulle alltså helt lagenligt kunna göra en kopia på min inköpta Spidermanfilm och ge till sonen, sonen ger sedan sin kopia vidare, eller gör en kopia på kopian och ger den vidare till sin flickvän, flickvännen gör en kopia på sin kopia och ger den till sin mamma, mamman gör en kopia på sin kopia och ger den till sin älskare, älskaren gör en kopia på sin kopia och ger den till sin farbror, farbrodern gör en kopia på sin kopia och ger den till sin dotters pojkvän som gör en kopia på sin kopia och ger den till… ja, jag tror ni fattar. Det behövs inte mer än en handfull steg så känner inte ursprunskopiereraren den som sist fick en kopia.

Ett förfarande som det ovan beskrivna tar ju iofs tid. Iaf om man med dessa digitala filer måste bränna ut dem på ett medium och sedan “handgripligen” lämna över exemplaret till nästa mottagre i kedjan, en kedja som i min beskrivning är baserad på att man endast gör en, och inte fler än en, kopia. Gör man “ett fåtal” så går ju spridningen snabbare. Och hoppar man över steget att bränna till skiva (göra ett fysiskt exemplar) och istället mejlar eller sänder filen via en im-klient så går det än snabbare.

Struntar man sen i vem som ska räknas som en vän/närmsta familjen och delar med sig till den som vill ta emot (självklart fortfarande under flaggen “privat” som i betydelsen “icke komersiell” som i betydelsen att man inte tar betalt för dessa kopior som man delar med sig av) via dc eller bittorrent så går det undan som bara den.

Och det verkar ju faktiskt vara just detta som åklagaren Roswall tycker är så jälva hemskt. Det lät iaf så när jag hörde hans rabblande av siffror i slutet på hans sakframställan idag då han ständigt återkom till ration som fanns angiven i de olika torrentklienter som återfanns i de beslagtagna datorerna. “och är ser vi en utdelning som stod på 110.083*** när datorn beslagtogs” osv osv.

För egen del så har tolkningen av “ett fåtal kopior” till “en handfull” i mitt huvud rundats av till 5. Därmed så har jag min µTorrent inställd på att automatiskt sluta seeda (jag är alltså inte längre en cider) när ration uppnått 5.000 (vilket i praktiken innebär att jag delat ut en mängd som i storleksordning motsvarar 5 fulla kopior, men det behöver för det inte vara 5 fulla kopior – jag kan lika gärna upprepat ha delat ut 70 delar av första delen av verket och/eller 20 delar i mitten och/eller 100 delar av slutet av verket.Eller lite jämt här och där i de antal bitar–därav namnet bittorrent–en full fil nu består av).

Att sedan någon med bättre uppkoppling och en dator som inte verkar käka sirap när den får för mycket att göra fortsätter att seeda upp till (och över) de siffror som Roswall tuggade om förvånar mig inte. Iaf inte mer än att jag när jag fildelar rent fysiskt (gör en kopia på en plastbit och ger bort) kanske bara gör det till 2 medan andra kanske gör det till 90. Vi har liksom inte alla exakt lika många som vi kallar “vänner”.

Så kom fan inte och påstå att denna spectrial inte är en rättgång där tekniken står åtalad! Detta är och förblir en politisk rättegång där man försöker stoppa den tekniska utvecklingen och kontrollera vad medborgarna utbyter för information varandra emellan–inget annat.

* Inget lagg och därtill så talades det som oftast om i bild vem det var som talade för tillfället och om vad.
** Okej. Det visade sig att det var Power Point som Roswall körde med när hans sakframställan återupptogs efter lunchuppehållet.
*** En siffra helt dragen ur arslet – vem fan orkade antackna i detalj vad sömnpillret Roswall rabblade?
icke stjärnmärkt – Wow! Stycke nr 2 måste ta mig fan vara den längsta mening jag nånsin skrivit.