polymeriska tankar

Vad är det egentligen för skillnad mellan att bli förundrad över att en muslimsk kvinna inte vill ta dig i hand och att någon som lider av bacillskräck (Monk) inte vill det? Eller för den delen att någon wrong wired/översynapserad person som inte vill veta allt om dig och ditt liv (The Dead Zone ) inte vill det? (Yes, I’m a tv-series geek.)

Visst, “ta seden dit du kommer” som Nima Daryamadj sa i kvällens Debatt kan väl funka ibland, men tänk dig Monk i Ryssland eller Frankrike med dubbla kindpussar, tänk dig någon som varande homofob där gränsen för den enda kroppskontakten med en av det egna könet denna öht kan tänka sig att acceptera går vid just ett handslag eller på sin höjd en ryggklappskram med underliven på två handbredders avstånd från varandra. (pick random american of the male sex)

Vem gör rätt och vem gör fel? Den som vägrar att acceptera den samhällskod som finns där denne befinner sig eller den som försöker påtvinga någon annan en kod som den inte är bekväm med?

Kvällens Debatt på SVT1 lämnande mig med en bitter eftersmak och en småunken förvirring. Carl Hamilton blev indirekt/sublimt kallad rasist pga att han sagt nåt om att “återgå till stengrottan” i ett gräl för stunden som inträffade för 5 månader sen, ett uttalande som jag tolkade som “återgå till stenåldern” eller “kryp tillbaka under den sten du krälade fram underifrån”. Inte mycket värre än att säga “Wake up and smell the roses!” alltså, helt enkelt ett sätt att säga att “Så här funkar det i samhället där jag och du lever just nu – take it or leave it!”.

Att vara oförstående för att en muslimsk kvinna inte vill ta i hand (eller att nån “Monk” eller nån “Johnny Smith” inte vill det) förstår jag dock fullständigt, men jag förväntar mig iaf att den som inte vill ta i hand i en kultur då handtagande är kutym då förklarar varför. Som kvinnan i Debatt som så att hon visade det genom att lägga sin hand över sin bröstkorg och buga lätt när nån sträckte fram en hand och förväntade sig ett handslag. Fattar man inte den gesten så är man fanimig dum i huvudet.

Apropå kutym och programmet Debatt – jag har nog aldrig sett nån ställa sig upp för att få sitt sagt i det programmet förut. Okej att alla snackar i munnen på varandra (de tom skriker ibland) och programledaren är en usel debattmoderator som har stora svårigheter att hålla sig objektiv (förra veckans program undantaget) men att nån ställer sig upp och pekar med hela handen på det vis som själva produktansvarige/producenten[?] (vars namn jag inte uppfattade) för Halal-tv gjorde är ju liksom inte kutym enligt svenska normer, faktiskt inte ens kutym enligt svenska debattprogramsnormer…

Det är så att jag tittar tillbaka på gårdagens “Kvällsöppet” på TV4 med Lennart Ekdal med ett leeende – ingen ens försökte att avbryta den som hade ordet och Ekdal bemötte alla oavsett åsikt med samma respekt. Kanske man hellre skulle kalla det programmet för “dialog” istället för “debatt”?

Eller för att inte tala om Filip Struwes moderatorskunskaper i “Skolfront” om man nu ska söka en ersättare för Josefsson inom företaget – Struwe låter ingen avbryta någon, speciellt inte honom själv. Han ger alla tid att tala till punkt, han varnar alltså när tiden börjar ta slut. Han håller stenhårt på objektiviteten och talar då och då om att de åsikter som uttalas är åsikter som den som uttalar dem får stå för själv.

Oavsett – hur du än föredrar att hälsa på någon så gör du bäst i att kolla upp vad som är kutym i det samhälle/den situation som du befinner dig i och om du inte finner något obehag av att hälsa på det viset så bör du hälsa så av ren artighet. Finner du däremot obehag, oavsett om sättet du hälsas på är kutym i det samhälle/den situation som du befinner dig i eller är en avart av något slag som väldigt få anväder som hälsning, så bör du vänligt och bestämt tala om att du inte är bekväm med att hälsa på det viset men att hälsningen ändå är genomförd. Hur svårt ska det vara liksom!?

Hur man än vrider och vänder på det och vilken sida av staketet man än står på så är det faktiskt inte svårare än att anpassa sig och sätta gränsen vid vad man känner sig bekväm med. Och att aldrig tvinga någon annan att följa ens egna seder om detta är något som de känner sig obekväma med.

Sen så kan man iofs dra in att det är olagligt att hälsa på ett sätt eller att bli utsatt för en viss hälsningshandling, men kan dra upp att man kan bli straffad enligt andra lagar (religiösa el. kulturella el. närsociala), men sådana argument skiter jag faktiskt högaktningsfullt i här och nu – för bortett från lagar och seder i andra länder, kulturer och religioner här eller där, så kvarstår ändå de liberala reglerna om självbestämmande och rätten över den egna kroppen och rätten till den personliga integriteten som gäller för mig.

Man eller kvinna, kristen eller muslim – individen och dennes rätt till en “personal space” kommer först. Och den enda som kan sätta gränsen för denna “personal space” är – individen. Och tro’t eller ej – det finns vissa nationalitetsskillnader på var denna gräns går.