polymeriska tankar

Igår så läste jag Smålandspostens Marcus Svensson kommentar om den JK-anmälan som FRA gjort mot bloggaren HAX.

Idag så läser jag så DNs Lisa Bjurwalds ledare om “bloggsörjan” som tydligen både är särskrivande och en specialklass.

Där någonstans så tyckte jag att gränsen för arrogansen var nådd.

Jag har länge (eller nåja, en månad eller så iaf) när jag läst Marcus Svenssons blogg på Smålandsposten, likväl som hans ledarinlägg på samma tidning, funderat över vem som körde upp det där kvastskaftet i arslet på honom, ty ett klarare exempel på arrogans och sittande på höga hästar i kombination med pekande med hela handen har jag nog aldrig sett maken till i svensk media. Iaf inte från en representant från media. Och som sagt, inte innan idag.

Bland våra politiker, och då speciellt dem som just vid tillfället sitter i styrande ställning har man ju iofs sett flera exempel på detta. Reinfeldt med sitt “beslutet är fattat” är ju ett exempel, Johan Pehrson (fp) när han i debatten innan FRA-lagen klubbades plockade fram hela registret av härskartekniker gentemot [.....] (hjälp mig gärna med namnet här, det var en kvinna från vänsterpartiet om jag inte missminner mig och det var inte Alice Åström) och började ifrågasätta den tid som hon lagt på att debattera ett annat ämne i en debatt nåt halvår tidigare säger nog en hel del om varför vissa i bloggsörjan väljer att dumförklara honom.

Saken är den att jag har ingen aning om vem Marcus Svensson är. Som yrkesmänniska alltså. Vem han är som privatperson skiter jag fullständigt i. (han själv verkar dock vara besatt av vilka personerna bakom vissa bloggalias egentligen är, även om det är rätt så öppet) Jag hade iaf aldrig hört talas om honom innan hela FRA-debatten bloggbävade sig över internet (iaf den svensktalande delen, som alltså kan finnas på servrar långt bortom Sveriges gränser). Ett vagt minne av att ha ramlat in på hans blogg på Smålandsposten i samband med några skriverier om svenska prostitutionslagen har jag iaf. Det var väl nåt halvår sen, men att leta för att länka anser jag inte relevant. Att han verkar som en KD-inspirerad skribent ställer jag dock utom allt tvivel även om jag inte känner till hans egentliga partitillhörighet.

Lika lite har jag en endaste aning om vem Lisa Bjurwald är. Jag kan inte åminna mig att jag sett hennes namn som en byline en endaste gång innan idag. Men hon var iaf den andre i svensk media (som representerar svensk media) som i mina ögon så uppenbart har ett kvastskaft uppkört i röven.

“Vid sidan av det är det en inte helt vid gissning att han står inför sitt stora publika genombrott.” skriver Marcus Svensson om HAX ang FRAs ifrågasatta anmälan. Det är detta som jag skrattar som mest åt, jag hade som sagt aldrig hört talas om Marcus Svensson tidigare med Henrik Alexandersson har för mig varit en välkänd skribent länge. Faktiskt längre än Marcus Svensson ens varit myndig och definitivt längre än Marcus Svensson ens kunnat kalla sig för journalist. Som andra påpekat – är det själva faktumet att en text skrivs i en tidning (prassel- eller digitaldito) som ska ge oss känslan och förvissningen av och om att texten har tyngd och är alltigenom sann? Gemene man kanske reagerar så, men jag gör som min mor lärt mig – känn efter om det som sägs är sant, och även om det känns sant – ta redan på om det faktiskt är det.

Lisa Bjurwald har jag som sagt inte heller någon aning om vem hon är, och återigen då som yrkesperson – vem hon är som privatperson rör mig inte i ryggen, men det spelar ingen roll då hon inleder så snyggt med att efter att ha kallat alla oss bloggare för illitterata drägg lägga fram som fakta att mordhot mot Fredrik Federlay likväl som publicering av personuppgifter på anställda vid FRA ska ha skett på bloggar av blogginnehavare. Det vet vi nog alla vid det här laget att eventuella mordhot mot Federlay, om de ens förekom, skedde i kommentarer på skrivna blogginlägg – eller än mer troligt – via mejl direkt till honom. Och att publiceringen av FRA-anställdas personuppgifter skedde i en tråd på ett diskussionsforum och inte på någon blogg öht.

Varför måste man hela tiden förklara det självklara? Exempelvis att “bloggosfären” inte är en rörelse, att det inte är en entitet, att det inte är en jävla amöba som följer någon högre makts minsta infall? Vi är alla enskilda individer som reagerar utifrån vår egen magkänsla om vad vi anser vara rätt och fel. Allt som sker på internet är inte bloggar, men allt som sker på internet är vanligtvis enskilda individers tankar som andra antingen håller med om eller inte håller med om och därefter reagerar på. Det enda gemensamma som vi som protesterar mot FRA-lagen har är just det – vi protesterar mot lagen. Vi vill inte att all vår privata konversation ska slussas genom ett filter som FRA styr över. FRA eller inte FRA – vi vill inte att det vi gör på internet ska övervakas öht. Hur vi sedan väjler att uttrycka vår ovilja är helt individuellt.

Att folk inte håller med om allt som skrivs i ett blogginlägg märks extra väl i kommentarerna till blogginlägget och självklart så kan inte blogginläggsskribenten ställas till svars för de åsikter som de som kommenterar framför. Något som de flesta av oss förstår men uppenbarligen inte Lisa Bjurwald då hennes snickesnack om bloggsörja mestadels rör sig om just sådant som hon läst i kommentarsfälten och det utan att ta minsta hänsyn till vad som faktiskt skrivits i själva blogginlägget. Utöver att hon blandade in Flashback och den allt mer spridda kritiken mot FRA i sörjan då alltså. Hennes kritik är således inte grundad på vad som skrivs i blogginlägg av blogginnehavare, utan den grundar sig i vad som skrivs av kommenterare.

Alla vi som har en blogg vet hur svårt det är att avväga vad som ska vara tillåtet när det kommer till kommentarer. En del väljer att förhandsmoderera (alltså att förhandsgranska kommentarerna så som karamellmary exempelvis gör) andra väljer att eftermoderera och endast lämna kvar sådant som är fördelaktigt (alltså såsom jinge) medan de flesta gör som jag, opassande, drf, falkvinge, projo, blogge, DeepEd, Anna Troberg, Oscar Swartz och många, många fler – alltså släpper fram alla kommentarer men ser över dem i efterhand för att se om det är spam, off topic eller rena lagbrott. Allt som inte är något av det tidigare får ligga kvar så att skribenten själv har chansen att stå för sina uttalanden och bemöta de motargument som (eventuellt) kommer. Och nej – det är fortfarande inte blogginläggsskribentens sak att bemöta och/eller försvara allt som skrivs i dennes kommentarsfält.

Lisa Bjurwald bygger som sagt sina argument om att bloggosfären är en särskrivande sörja mestadels på vad som skrivs i kommentarerna och hennes kritik mot reaktionerna över “Blondinbellas äventyr i Italien” verkar vara baserade mestadels på kommentarerna hos Blondinbella själv och till viss del bland kommentarerna hos dem som sakligt kritiserar Blondinbellas agerande i egna inlägg. Och då talar jag inte om agerandet att gå på nattklubb innan man ens är myndig, jag talar inte heller om agerandet att inte bege sig bort från en plats där man blivit misstagen för att vara hora när man inte är det (eller oavsett – då man inte är beredd att sälja en tjänst), jag talar inte heller om agerandet att berätta om det övergrepp som man utsatts för (ja, jag anser att hon har utsatts för ett övergrepp *klargöra*) utan jag talar om kritiken mot hennes agerande att (i skrift på sin blogg) bunta samman alla italienska män som potentiella våldtäktsmän, jag talar om hennes agerande att (i skrift på sin blogg) i inlindade ordalag kalla italienska polisen för misogyna och jag talar om att (i skrift på sin blogg) kräva att resebolagen ska ta ett ansvar för sina resenärer, ett ansvar som enligt all logik borde ligga på resenären själv. Och om resenären inte är stånd att ta detta ansvar (exempelvis eftersom resenären inte är myndig) så ligger informationsansvaret på resenärens vårdnadshavare. Kalla det 50-tal om du vill Lisa, jag kallar det sunt förnuft och att ta seden dit man kommer.

Summa summarum så vore det iaf önskvärt om representanter för svensk media gav fan i att dumförklara Sveriges medborgare. Det vore trevligt om man fick se att de räknade in sig i gruppen “Sveriges meborgare” istället för att de ansåg sig vara “Sveriges Borgare”. “Borgare” då som i betydelsen “borgarbracka”, “borgare” som i betydelsen “det är vi som bestämmer” och “borgare” som i betydelsen “det är vi som vet bäst!”. Det senare då i kombination med “håll käften undersåte!”.

Näe, Lisa och Marcus – ni är inte några som per automatik kan ställas över resten av packet/sörjan bara för att ni råkar vara skribenter på publikationer med utgivarbevis – ni kan inte ställas över det svenska folket för att ni är “journalister” på samma grund som att vår statsminister inte kan påstå att all makt utgår från regeringen när det ju faktiskt står i vår grundlag att all makt utgår från folket. Så är det bara, så ta och dra ur er det där kvastskaftet som ni har uppkört i arslet så att ni kan komma in och umgås och diskutera med folk som folk i bloggosfären.

Det blir liksom lite lättare att sätta sig ner och samtala på samma nivå om man inte har en tvåmeterspåle i röven. Hur jävla skönt ni nu än anser att den där pålen känns och hur stadig den än sitter så hör den inte hemma i bloggosfären – här gäller det att “ta en stol och sätta sig i soffan” som min gamla morfar pastorn sa. Eller som han också sa – om reglen är att man ska ta av sig huvudbonaden så gäller det att själv avgöra om även peruken ska ses som en sådan eller inte och sedan agera efter sin egen övertygelse. Ett kvastskaft i röven lär man oavsett inte kunna sitta ner och konversera bekvämt med. Så gör oss alla tjänsten att dra ut detta kvastskaft innan ni försöker att öppna upp för en konversation igen. Oki?

“plattnacke” i rubriken med vördnad lånat av bloggaren Josh.