polymeriska tankar

Ibland så skriver andra så bra så att man inte behöver anstränga sig själv…

Det är nästintill 4 veckor sedan (på fitthåret) som jag postade ett eget inlägg senast. Som jag och West/Mattias glunkat i förbigående i nåt kommentarsfält här hos mig för ett par månader sedan så kommer ingen av oss att falla för pressen att “Jag bara måste ju posta ett inlägg så att jag inte glöms bort/det förväntas av mig!”. Därmed så börjar jag denna låneordsbloggning med just ord från West tagna från detta inlägg:

“Jag upplever det också som att det finns så många svenska bloggar att det känns poänglöst att ha en egen. Jag är ingen unik och vacker snöflinga, men jag kanske har begått misstaget att tro det på något undermedvetet plan. Det finns massor av folk som skriver — i många fall bättre än mig — om samma saker utan att någon egentligen bryr sig, så vad är det då för poäng med att jag sitter här och pladdrar? Det är lite grann som att stå och försöka göra sig hörd mitt i ett stort rum fullt med folk som högljutt pratar i munnen på varandra. Därför tycker jag att bloggandet känns som slöseri med tid.”

Trots att jag inte skrivit ett endaste inlägg på snart en månad så har jag ändå en stadig siffra på ca 30 unika besökare per dag och strax över 100 sidvisningar fördelat på dessa besökare. Detta borde ju iaf tyda på att utav dem som kommer hit så kollar de flesta iaf på minst tre och en halv sida. Om man nu ska slå ut det jämt fördelat – det kan ju lika gärna vara som så att 25 kommer och drar på en gång och 5 stycken kollar på 23 sidor var – kollar man på statistiken över hur länge dessa besökare stannar på sidan så verkar faktiskt iaf en femtedel läsa vad jag skrivit och det är inte fy skam för mig. Kan så vara för andra som endast ser till besökarsiffror, men de siffror som jag tittar på säger mig iaf att jag har läsare och inte bara besökare och bara en läsare ser då inte jag som kattskit iaf.

Där borta på scriptoriumet finns ju sedan inte bara West utan även en Drottning(sylt) som för inte ens två dygn sedan skrev lite ord som såg ut att vara stansade ur min själ så som den är beskaffad just nu, iaf inledningen på detta inlägg:

“Jag har under en tid känt mig osynlig. När jag inte är osynlig så är alla elaka och bråkar på mig. Tycker jag alltså. Rationellt så förstår jag ju att det inte är ett självändamål att hålla på att bråka på mig utan att det är jag som synnerligen olämpligt antingen har tappat huden och blivit överkänslig. Man skulle kunna tänka sig pms, men så enkelt är det ju inte. Då hade jag haft något att skylla på.

Eftersom jag förstår att jag är överkänslig så är det hanterbart även om det är irriterande. Det jag däremot inte förstår är hur jag har blivit osynlig. Jag tycker att jag snarare försökt göra mig lite mer synlig än vanligt, men det verkar fungera precis tvärtom istället.

Jag har verkligen försökt att intressera mig för andra människor, utöka min sociala sfär, engagera mig och bjuda till. Sånt där som det brukar heta att man ska göra. Antingen så gör jag helt fel eller så är jag helt enkelt totalt ointressant och onödig. Det skulle kunna vara så och det gör mig arg. Jag blir arg på människor som öser beröm över andra fast jag också varit delaktig, när jag skriver kommentarer som i mina ögon faktiskt säger något och ingen verkar märka det. Det är svårt att förklara, men känslan av att vara sitt eget fantasifoster är inte helt angenäm.

Jag kanske ska hålla mig för mig själv och verka mystisk bara.”

Mjo, trots att jag inte funnit orken/meningen/inspirationen/uppslaget till en egen postning så innebär inte det att jag inte fortsatt att läsa alla de sjuhundranittioelva bloggar som jag har i min feed. Därtill så läser jag de kommentarer som kommer in på dessa bloggares inlägg, så det blir typ minst en normalstor bok i veckan rent textmässigt.

Inte heller så innebär det att jag låter bli att kommentera på andras inlägg. Inte mer än att jag just nu enbart kommenterar om jag verkligen anser att det jag vill säga är av vikt. Om det är av vikt för mig eller någon som läser eller ens den som jag adresserar (om jag ens gör det) låter jag stå ospecificerat.Tolka bäst fan ni vill – jag vet iaf vad jag menar med de ord som jag skriver.

Däremot så kan jag nog morra lite lätt ett par sekunder över en kommentar som denna, speciellt som den kommer från blogginnehavaren – ty nu var det ju inte jag som “väckte tråden till liv”, jag svarade bara artigt som sig bör när man får en kommentar direktadresserad till sig, men jag kan ändå inte låta bli att ta åt mig. Förlåt att jag störde i din blogg, typ. Allt detta skrivet i andan av Drottningens citat här ovan.

Samtidigt så hittar jag trollhare i bloggosfären och fastnar vid ett inlägg som också basic70 reagerat över. Eller rättare – de kommentarer som kommit på inlägget. De kommentarer som specifikt fångade mitt öga var dem från den anonyme “Karin” (utöver de lika anonyme “Stenhårde Kalle” – som även finns att finna hos en annan scriptorian – där han gör denna kratfulla sorti) som börjar diskutera om trollhares person, liv och sjukdomsbild istället för det som inlägget handlade om. En bild som överensstämmer med min så långt som så här som trollhare iaf har artigheten att svara i en kommentrar trots irrelevansen i detta inlägg:

“Jag är inte ett med någon av alla mina diagnoser. Men för att förklara hur mitt liv ser ut:

Ingen dag är den andra lik. Jag kan inte veta vilken energi jag har om tio minuter, vilket gör det nästan omöjligt att planera nånting i förväg. Vissa dagar far jag runt som en hamster, sedan kraschar jag och klarar inte ens av att resa mig upp när jag ramlar ur sängen. Det är ytterst sällan jag klarar av att gå ut bland människor så att vara tvungen att träffa människor varje dag är uteslutet, om ens på bussen.”

Att sedan Karin (eller om det nu var nån annan) ifrågasätter skillnaden (dvs om det ens finns någon skillnad) mellan att utan större problem kunna träffa vänner helt på sina egna premisser och att träffa okända männiksor under premisser som man inte har en fjärt i helvetet att styra över säger nog mer om Karin än om trollhare. Eller mig. Eller alla andra som dras med (nej, jag tänker inte skriva “lider av” för vi dras med skiten och lever med det, mer eller mindre bra kompenserat) ett socialt handikapp av liknande art som ständigt möts av ett “ryck upp dig!” eller ett “ta dig i kragen!”.

Det var länge sedan som jag illustrerade ett inlägg med en bild kom jag just på. När jag sedan höjer blicken för att fundera på vad jag skulle kunna ta för bilder så sitter de där på anslagstavlan – två gulnade tidningsutrivningar som ju bara är så “spot on”.

Så – in i scannern med dem och här har ni (och nej, jag orkar inte hålla på och finlira och göra en transparent bakgrund eller anpassa storlek – klicka på skiten, take it or leave it):

Totalt orelaterat: Nu i helgen så är det min tur att uppgradera till Wordpress 2.5 och även jag lär vara tvungen att byta tema så jag tänkte att jag ska allt ta och leka i sandlådan lite. (eller, ja – jag och jag: drf får knacka koden och jag pekar färger, nyanser, placering och former och vår älskaded kodapa lär väl ligga i beredskap i nån skyttegrav nånstans och invänta våra ramaskin när det inte vill sig som vi vill. Eller nåt sånt.)