polymeriska tankar

Utmaningar är jag inte så värst förtjust i då de tvingar mig att skriva när jag egentligen inte har någon lust/ork/inspriration, men samtidigt så är ett tvång bra för då skriver jag faktiskt nåt också.

Se där – där har ni egentligen sammanfattningen av Sanningen om nef – den enda sanning som finns om mig är att jag en fullständigt “walking, talking” kolbaserad paradox.

Nu var det min kära sambo som (vad jag tror, av ren retsamhet då han känner mig så pass väl) utmande mig först i denna utmaning (som jag sett i säkert ett års tid nu i bloggosfären) tätt följt av Blogge och Mary. Men okej då, jag listar väl sju sanningar, och tillika paradoxer, ändå.

1. Jag hatar “måsten”. Iaf om de inte kommer från mig själv. Om jag ens accepterar dem då. När någon vill sätta press på mig så gäller det fanimig att de de gör det på rätt sätt (lagom manipulativt och smekande smickrande) om de inte vill mötas av ett gapande och aggressivt ifrågasättande följt av en totalvägran. Samtidigt så är jag ju en lat jävel så jag behöver lite press då och då. Som alltså beskrevs i inledningen.
2. Jag är snål. Iaf när det kommer till mig själv. Inte fan skulle jag lägga flera tusen på en grej till mig själv, men likförbannat har jag inga som helst problem att lägga dem på någon annan. Och det varesig om ekonomin tillåter det eller inte.
3. Jag klarar inte av kallprat. Detta till trots att jag är en riktig babbelfia som kan prata om allt mellan himmel och jord i både tid och otid. Kriteriet är väl att ämnet ska intressera och/eller roa mig. Artighetsfraser och väderprat gör inte det.
4. Jag tycker egentligen inte om människor, jag förutsätter att de är idioter tills de bevisat motsatsen. Samtidigt så älskar jag att möta och lära känna nya människor och jag bemöter dem då med respekt. Jag är väl helt enkelt motsatsen till naiv eftersom jag tror alla människor om ont tills annat visar sig. Dock så visar jag inte min skeptisism öppet. Inbillar jag mig iaf.
5. Jag är ett kontrollfreak som hatar oreda. Var sak på sin plats är mitt väl dolda motto. Det mottot är verkligen väl dolt för en oinsatt vid en första inblick i mitt liv och boende ty jag bor i Uppsalas stökigaste lya. Utan överdrifter. Dock så vet jag var varenda pinal finns. Och då inte bara mina egna pinaler, utan även resten av familjemedlemmarnas. Vilket är en bra förmåga med en son som typ glömmer bort var han ställde skorna 10 minuter efter att han kommit in genom dörren.
6. Jag har inga som helst problem att multitaska. Lagar jag mat så har jag lätt koll på alla plattor och tillagningskärl samt ugnen samtidigt och allt blir klart samtidigt. Jag har ständigt tre-fyra böcker på gång som jag läser utan att glömma bort vad jag läste sist eller blanda ihop intrigerna och karaktärerna i dem. Jag kan titta på tv, sitta och knappa på mobilen, läsa tidningen och prata med sambon och/eller barnen samtidigt utan att missa någonting. Dock så blir jag vansinning när jag är djupt försjunken i en endaste sak och något stör mig så att jag måste avbryta det jag håller på med. Vilket leder till punkt 7.
7. Det jag påbörjat ska jag bara avsluta. Allt annat får läggas åt sidan tills jag är klar. Ändock så finns det en handfull oavslutade projekt här hemma. Bla en tröja som jag började sticka på för sisådär en 4 år sedan och en burk med vit lasyr som fortfarande inte har lagts på de redan sandpapprade och klara träföremål som den var tilltänkt att täcka. Föremål som jag alltså måste sandpappra på nytt om lasyren öht ska fästa när jag väl kommer fram till att öppna burken och greppa penseln.

Räcker det med sanningar nu? Det jag döljer mest är annars hur jag ser ut. Jag brukar även dölja mitt kön och min ålder då jag är av åsikten att vad en människa säger är av större vikt än vem människan är. Och samtidigt så vill ju jag själv ha en referens till vem som säger något. Kanske en paradox även detta, men som jag tidigare förklarat så skiter jag i vem människan bakom ett alias är så länge jag vet att det samma människa som skriver under just detta specifika alias så att man inte tillskriver folk saker som de inte ens har sagt. Eller rättare; skrivit.

Nåja, för er som undrar eller undrat – så här ser alltså denna 46-åriga tvåbarnsmamma ut, lite full i skratt och det pga filuren med pussmun och julklockor hängande från öronen som absolut skulle vara med på bilden. Och filuren är självklart min älskade sambo .

Ett “måste” som jag däremot totalvägrar är uppmaningen, eller rättare “regeln” att skicka utmaningen vidare. Det gör jag bara inte, och det dels att jag inte vill utsätta någon annan för samma press men dels för att de enda jag skulle kunna tänka mig att skicka den vidare till redan har fått den från annat håll.

Så denna tentakel av denna årslånga utmaning klipps av här. Så det så!