mycket om lite & lite om mycketPosts RSS Comments RSS  

inpactSatt och slösurfade igen här om dagen, något som jag ofta slappnar av med. Denna gång så slösurfade jag dock på teven, så jag får väl kalla det för “zappande” istället. Anyway, jag slutade zappa vid SVT24s återutsändning av programmet “Mötet” där Marcus Birro berättar om den “inpact” som poeten (men ändock psykologen) Tomas Tranströmer haft på hans liv.

Birro berättade om hur han som 18-åring satt på ett tak och hörde skrålet från den fest han lämnat i bakgrunden och då och där funderade på att hoppa ner och avsluta sitt liv. Det som tydligen hindrade honom var orden från Tranströmers korta dikt “Svarta Vykort” som långsamt letade sig in i hans medvetande:

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.

Birro bestämde sig uppenbarligen för att hans liv skulle fortsätta och gick in från taket igen. Det kan jag inte annat än tacka för, för just Marcus Birro (utöver Bengt Ohlsson och en handfull till) tillhör de skribenter som återgav mig tron på människan och dennes förmåga till självständigt tänkande utan att låta sig sugas in i den normbubbla som kallas “samhällets konsensus”.

Vid runt 30 var jag alltså övertygad om att majoriteten av mina jämnåriga (60-talarna) likväl som den efterföljande dekadgenerationen (den ironiska?) var hopplöst förlorade utan minsta hopp om att kunna yttra en endast självständigt skapad åsikt om någonting. Vid 40 hamnade jag i en liknande svacka gällande framtidstron, men denna gång då gällande 80- och 90-talarna.

Ja, jag vägrar att skriva “-talister”. För mig är denna suffix starkt ihopkopplad med betydelsen “verksam detta årtionde” och inte “född detta årtionde”. Jmf. “femtiotalare” när man talar om exempelvis en bil eller annat fordon tillverkat på 50-talet och “fyrtiotalist” när man talar om exempelvis en litterär falang verksam på 40-talet.

Att det finns en hel del stjärnskott gömda bland alla stolpskott tillhörande 80-talarna insåg jag när jag för lite mer än 6 år sedan träffade min sambo och en del av hans vänner likväl som att jag insåg att hoppet inte var helt ute när det kommer till 90-talarna i takt med att mina egna barn (samt sambons lillebror) och en del av deras vänner växte upp.

flock of sheepKanske det helt enkelt är som så att människan i grunden är ett flockdjur som för enkelhetens skull flyter med strömmen och att det alltid varit som så? Dessa är i majoritet och därmed så har de få som faktiskt har något att säga och förmedla som kan föra mänskligheten framåt en röst som är så svag att den inte hörs? Tankarna går iaf osökt till filmen “Idiocracy” och jag börjar mer och mer inse att jag kanske satt min standard lite väl högt. Iaf så verkar min standard vara för hög för de flesta av människosläktet att nå upp till – trots att denna standard är rätt så simpel; “Lämna till var och en att själva avgöra vad som är bäst för dem så länge det de gör inte skadar någon annan.”.

Åter från de osökta tankarna – dikten som tog Birro in från taket kan jag inte annat än anknyta till uttrycken “It comes a time in every man’s life when he gets aware of his own mortality.” samt “Som barn tror man att man ska leva för evigt, varje sommar är ett livslångt äventyr.”. Parafraseringar iofs, och jag orkar tyvärr inte ta reda på vem som sa det och exakt hur det sas, men ni fattar nog.

Jag tolkar alltså Tranströmers dikt, denna iofs lite mer vackert framställt, som ett konstaterande av dessa två uttryck. Min tolkning blir lite mer krass:

“Den dagen man inser att man är dödlig är samma dag som man går från att vara barn till att vara vuxen. Därefter så får man leva med vetskapen om att man förr eller senare kommer att dö och göra det bästa av den tid man lever. Döden är hur som haver oundviklig hur man än väljer att leva sitt liv.”

Det var vad jag förstod denna händelse på taket och titeln på denna dikt som kom från ingenstans in i Marcus Birros sinne som nu i år fick honom att döpa sin senaste diktsamling till just “Svarta Vykort”. Han “lånade” titeln, som han själv beskriver det. (Något som Transtömer inte vekar ha haft något emot. Kanske Lena Holfve kan ta lärdom av detta när det kommer till “hennes” titel “Älska lagom”?)

Utöver att Birro i programmet läste upp Transtömers dikt “Eldklotter” och jag sedan förmedlade den till sambon då den rörde en nerv som låg mellan oss så är det något speciellt med det sätt som Marcus Birro har att läsa texter som gör att han där bakom den anonymiserande tv-skärmen tränger igenom och skickar ut hullingar rätt in i mitt hjärta som sedan drar mig in i hans själ och fullständigt sätter mig i “full contact mode” med hans egen relaterade smärta som han känner när han läser texten – det han kände och antagligen ville förmedla när han läste fullständigt strålande ut från tv-skärmen rätt in i min själ genom dessa inbillade ledare mellan tv-skärm och mig. Och det gjorde ont.

Och värre blev det när han läste en egen text. Det var så vitt jag förstår en dikt från just hans egna “Svarta Vykort”, en dikt som handlade om att förlora ett ännu inte fött barn (vad jag förstod av programmet så har detta hänt Marcus Birro och hans livspartner två gånger i olika stadier och även om jag antagligen inte håller med honom gällande abortlagstiftningen så berör även denna text), en dikt vars ord med sina utkastade hullingar drog så hårt i min egen själ att jag var tvungen att lämna rummet där teven står för att bryta deras grepp. Jag gick ut ur rummet med tårarna forsande och stannade i köket, lite löjligt fumlade jag runt där utan att veta vad jag hade där att göra och fyllde på en kaffekopp som jag egentligen inte ville ha. Allt för att slippa beröras av hans smärta mer än vad jag redan blivit berörd.

På ett näst intill infaltilt sätt så kände jag att jag övergav honom där han stod och spillde ut sin smärta, som om jag var den enda lyssnaren och jag hade lämnat honom ensam i hans förtvivlan, så jag tvingade mig själv att återgå till teven och lyssna klart på honom.

Själva mötet med Tranströmer fick man inte se något av, men jag kan ändå inte mer än att le förnöjsamt över att Tranströmer som inte velat ta emot journalister på ett tag ändå tog emot Birro i sitt hem för en timmes samtal över en osockrad espresso. En njutning som de båda tydligen uppskattar.

tearsKanske det är så att jag iom detta kan ses som en lipsill, men tyvärr så är det som så att jag lättare tar emot smärta från dem som är längre bort ifrån mig. Ju närmare desto svårare, och om smärtan är min egen så är det vanligtvis snustorrt i ögonvrån. Även om nu hjärtat gråter och själen skriker. Trots att jag vill tillskriva mig själv någon slags empatiskt förmåga så verkar jag blockera denna när det kommer till mig själv och de närmaste och då speciellt när det kommer till utsläppandet av de så väl behövliga tårarna. Sambon skrev ju för knappt två veckor sedan om en efterlängtad gråtning men trots att jag vet, eller iaf anar, vad som föranledde denna gråtattack så triggas min empati och den tillhörande sympatigråten mer när jag läser inlägg som dessa två.

Även om det sista inlägget av de där två gör mig lite arg, dock endast å mina egna vägar. För egen del så fick jag nämligen när jag var liten höra att jag skulle låta bli att gråta just för att jag var så ful när jag grät. Vilket alltså har lett till att jag nuförtiden om jag inte lyckas hålla tillbaka tårarna när andra är i närheten och kan se mig gör mitt bästa för att inte gråta. Eller iaf gömmer ansiktet i händerna. Vanligtvis så springer jag dock därifrån då jag inte kan förhinda tårarna att tränga fram.

Att jag timmarna, och dagen efter, en ordentlig gråtsession inte visar nyllet på nära håll ser jag som självklart just för att jag då är så “ful” med mina skalade vindruvshalvor till ögonlock. När jag gråter så får nämligen mina bihålor tokspel; det är som om de är för trånga och inte klarar annat än ett sakta sipprande. Gråter jag så att jag hulkar så blir hulkandet till strupsnörning, denna snörning gör att jag får brist på luft, bristen på luft gör att jag får kväljningskänslor, kväljningskänslorna gör att jag spyr, spyendet gör att jag känner mig som en idiot. Och ögonlocken svullnar igen så att de ser ut som just skalade vindruvshalvor.

Att jag gråter lättare ju längre bort ifrån mig som den gråtbara händelsen befinner sig härrör jag alltså till detta – den som är långt borta och därtill inte känner mig berör mig inte då de inte lär se mig varesig när jag gråter eller dagen efter att jag gråtit. De kommer alltså inte att kunna peka finger åt mig och säga att jag är förbannat ful när jag gråter, och inte heller så kommer de att kunna påtala för mig hur ful jag är dagen efter att jag gråtit. Det är alltså okej för mig att gråta för dessa okända då de inte har en möjlighet att (visuellt) bedöma mitt gråtande.

Vilket jävla larv egentligen. Hädanefter så kommer jag att gråta när jag känner att tårarna tränger fram. Va fan! jag kan ju, och då ska jag också. För är det en sak som jag vet så är det att undanträngd gråt gör fan så mycket mer ont när den väl släpps fram.

3 Responses to “Poesianalys, typ. Eller kanske – gråtanalys?”

  1. Låter som om du gråter som jag…

    mymlan’s senaste bloggpost..blod är inte tjockare

  2. [...] annat fint inlägg om tårar och om att gråta har nef skrivit [...]

  3. [...] Poesianalys, typ. Eller kanske – gråtanalys? [...]