polymeriska tankar

Som jag skrev i posten “Aktiv ickeaktivist” så är det rätt så svårt att hänga med i vad som sker i Piratpartiet iom att det sker i så många kanaler. Och då att många av dess kanaler kräver mer aktivt sökande än vanligt http-protokoll. Gammelmedia har dock plockat upp en del, även om de inte verkar ha fattat allt. Inte för att jag fattar allt heller. Så mycket för ledordet “transparens”.

Anyway–i ett än tidigare inlägg så skrev jag en liten passus om att jag kritiserat Mab, men jag utvecklade inte den passusen, inte ens när Mab själv frågade vad jag kritiserat eftersom han missat det.

Saken är just det att vad jag tidigare kritiserat var själva kritiken, och det har jag inte sett som nödvändigt att ta offentligt. Ja, jag har ofta ansett att Mab är snar till kritik (eller rättare: lite väl snar till att ta kritiken offentlig) och ofta ansett att kanske han borde ha tagit bakvägen innan han släppte ut det i “offentligheten”. Kanske jag har lite “gammeltänk” där, men jag föredrar nog att man först försöker städa i sin egen skrubb innan man öppnar dörren för andra att titta in.

Har kritiken faktiskt framförts intern innan den når offentligheten så är det jävlig illa att den mottages med arrogans och spe. Bättre vore då att den interna kritikkedjan läggs fram så att vi som inte har insyn kan göra en objektiv bedömning. Fast bäst vore om vi visste redan innan. Vilket ger ett moment 22–jag och många andra har inte lyckats* “probe:a” dessa “interna” kanaler, det som andra anser vara välkänt och redan avhandlat internt är för oss helt nytt när det når “offentligheten” genom att nån skriver om det på sin blogg.

(*lyckats och lyckats, jag antar att många kan, men frågan är om vi måste?)

Hur fel jag än anser att det är att Mab varit snar i att föra ut sin kritik offentligt (oavsett om han kämpat sig blå intern för att framföra denna kritik utan respons) så kommer jag aldrig anse att han inte har rätt till att göra så. Och aldrig i helvete att jag kommer att likställa min kritik mot att han gör så med att vara kritisk mot den kritik han framfört. Mycket av den kritik han framfört har jag faktiskt hållt med om, jag har bara ansett att den framförts på “fel” sätt. Nu är jag dock inte så säker på det.

Samma lika med Amelia och hennes förfrågan om crowdfunding: Jag anser att det är helt åt helvete att gå händelserna i förväg och börja förbereda för att arbeta nere i Bryssel (åka ner, utse personal, osv) enbart för att Lissbonfördraget gått igenom istället för att vänta på nån slags “officiell” kallelse eller startskott. Hur har Jens Nilsson agerat sen Lissabonfördraget gick igenom–har han börjat leta personal eller börjat åka ner till Bryssel?

Oavsett att jag tycker att Amelia har gått händelserna i förväg (och att det är galet) så kan jag inte per automatik anser att nästa steg är fel–dvs att för styrelsen lägga fram en begäran om att få söka “crowdfunding” (något som Rick alltså inte gjorde innan han gjorde det, något som Mab alltså kritiserade). Med reservation för att jag missat något–informationen, insynen och transparensen har fortfarande en hel del att önska–så kan jag inte tycka annat än att Amelia självklart ska ha samma rätt att söka (ekonomiskt) stöd från partiets medlemmar som Rick tidigare hade (tog sig?) och Anna senare “ärvde” (med styrelsens goda minne!).

Piratpartiet sägs vara ett öppet parti, ett parti med högt i tak och ett parti med transparens–någonstans har det gått fel men jag kan inte riktigt sätta fingeret på det, för det enda jag ser just nu är ett parti med slutna rum som kräver inbjudan, ett parti där avvikande åsikter framkallar en tendens att vilja “lägga locket på” och det så hårt att taket är källarens golv–må så vara med enstaka sprickor i sig som sipprar ut dessa “avvikelser” samt responserna på dem–och den där transparensen, den blir mer och mer opak för mig. I dubbel bemärkelse…

Vem man än är och vilken bakgrund man än må ha så blir man ibland lite skeptiskt. På ett eller annat vis…

Jag funder på om jag inte skulle behöva ha denna sida eller nån liknande som startsida i min brusare.

Hela dan trodde jag att det var torsdag nämligen–ända tills sambon ringde och frågade om han skulle köpa med lite vin hem idag. Det var först när jag som svar på frågan “Är det inte bättre att vänta med det till helgen?” fick ett “Men det är ju fredag idag!” som jag förstod att så var var fallet.

Det knasiga i det hela är att det visade sig att även han hade trott att det var torsdag idag. Iaf ända fram till att han kom till jobbet. Nånstans denna vecka hade alltså vi båda två tappat en dag.

Det kan ju vara för att dottern lämnade oss efter helgbesöket först på måndagmorgonen istället för som sedvanligt på söndagseftermiddan. En annan trolig orsak kan vara att sambon för ovanlighetens skull hakade på för lite after work-öl på tisdagen och kom hem lagon till det var dags att gå och lägga sig. (för honom alltså–jag är och förblir en nattuggla)

Vilket som, vi både trodde att det var torsdag idag, och sambons far fick sig ett dagenefterfödelsedagengrattis. Så det kan bli.

Och apropå inledningen: Det skulle inte hjälpa mig för fem öre att ha den sidan som startsida–jag “startar” nämligen inte min webbläsare oftare än var 10:e till 14:e dag. Alltså det är i den intervallen som min dator på sin höjd stängs av/startas om.

Fast om nån har ett tips på nåt simpelt fristående kalenderprogram som kan ställas in att en gång per dygn, vid egenvald tidpunkt, ge mig en popup med dagens datum och veckodag (och kanske även saker som jag själv skrivit in att jag ska komma ihåg)–en popup som alltså “stays on top” tills jag aktivt väljer att stänga den–så är jag öppen för det. Jag hade ett sånt en gång men nånstans på vägen mellan alla omformateringar så tappade jag bort det. Dock ska sägas att jag troget kör med Win XP fortfarande, så tips för andra OS är onödiga.

Teflonminnet verkar slutligen ha smittat av sig. Eller så är det åldern som tar ut sin rätt…

Jag gillar countymusik, och det skäms jag inte för att säga högt. Speciellt så gillar jag de texter som har komik i sig, dvs de som är lite mer cyniska och mörka med lite självdistans iställer för de sedvanliga hjärta/smärta/blåfärgade varianterna. Bandet “Rascall Flatts” (ja, det är ett band och inte en person) är ett exemplariskt exempel på detta. Och då speciellt deras låt “Backwards”–här kan du höra den och också läsa texten.

Med andra ord, det jag gillar är den slags humor som exempelvis Dolly Parton och Billy Ray Cyrus ofta uppvisar, fast då bortom själva sångscenen.

Idag snubblade jag över den jag jag nämner i rubriken–Carrington, men förnamnet Rodney, och det då i denna underbart animerade låt:

Äkta country, men med just den gnutta av humor som jag gillar. Kolla in lite fler låtar (med bild) på hans egen sajt. Han presenteras på Wikipedia som ståuppare, så nu ska jag bara skrapa the internets efter lite sånt också. Hittar du nåt så är du välkommen att posta länken i kommetarerna.

Apropå det här–så svarar jag bara detta:

jag blir så t r ö t t !

Ibland så känner man att man nått sista sidan på internet, trots att internet inte är en bok med linjär sidvisning, och då bukar jag ge mig ut på lite youtube-hopping.

Det innebär att jag börjar med att söka på en artist eller en välkänd låt och sedan klickar jag mig vidare i “relaterat”-länkarna på samma artist eller samma låt. Beroende på vad jag började med alltså. Sen så byter jag från artist till låt och efter ett tag så byter jag från låt till artist igen.

I natt så landade jag i detta:

direktlänk till klippet ovan: http://www.youtube.com/watch?v=dpd9qZxEb7Y

När det är inspelat har jag inte lyckats lista ut, men iom att det las upp dec 2007 med kommentaren “Tylers new single” så hoppas jag verkligen att det underbarn (13-14 år?) som jag ser i detta klipp på två år inte utvecklats till detta vrak som inte ens kan sjunga:

Jo, namnet är väl inte så värst ovanligt, men att se att fanskapet i klippet ovan vunnit nåt slags talangpris och det i nån slags juniorklass får en ju att börja fundera. Junior liksom? Han ser ju ut att vara en bra bit över 30 och därtill så har han ju begynnande flint… Och som sagt så kan han inte ens sjunga.

Snälla, säg att det inte är samma snubbe! Inte för att jag tror att det är det–öronen har ingen som helst likhet, så inte heller rösten, men man vet ju aldrig. Speciellt som jag inte hittar nåt nyare av snubben i första klippet och inget äldre av killen i det andra klippet.

Nåja, oavsett så vad säger ni om arret på den gamla godingen “bridge over troubled water” i det första klippet? För att inte tala om framförandet. Är han inte för jävla bra så säg?

Där har ni nåt som jag och dottern har gemensamt. Kärleken till musikaler alltså.

Jag vet inte hur många gånger som jag lallat på “Popular” från “Wicked” efter att hon varit här–för att inte tala om alla låtar från “Rent” som poppat upp i skallen på mig sen hon var här senast.

(jag försöker få henne att kolla Hair i filmversionen från 78 med Treat Williams men det går inte så värst bra–der är mest hon som påverkar mig)

“Musicals” i betydelsen “film med sång och dans” har jag alltid älskat. Trots att jag är född 61 så var (och är) det filmer från 40- och 50-talet som jag tittat på.

Favoriten har alltid varit Gene Kelly. Fan så kär jag var i honom när jag var typ 11-12 år. Trots att han var född nästan 50 år innan mig så älskade jag honom av hela mitt hjärta.

De flesta tänker väl “Singning in the rain” när de hör namnet Gene Kelly och många lär se hans sjungande som det de minns bäst (utöver hans breda leende), men för mig är Gene Kelly dansen–som den mannen kunde dansa! Och vilka steg han hittade på! Den mannen är för mig dansaren som visade att det var tillåtet att improvisera. Som här alltså: (and look at that ass!)

direktlänk till videon ovan: http://www.youtube.com/watch?v=Vw-qlHuktJs

Förresten så var han en väldigt charmant och sexig pirat. I alla fall på film. Vem idag kan tro att baletten från ca 7:00 och en minut framåt i det här klippet är över 60 år gammalt?

direktlänk till videon ovan: http://www.youtube.com/watch?v=5gx7LoO_t44

Den mannen fick mitt blod att koka med sin dans innan jag ens var en tonåring, trots att han var i realiteten 50 år äldre än mig och i filmerna jag såg typ 30 år äldre än mig när jag såg dem första gången. Och jag är faminig inte ensam om att hylla honom som en sexig jävel.

direktlänk till videon ovan: http://www.youtube.com/watch?v=nZYOEu_WApE

Ett litet tillägg:
Jag älskade Julie Andrews som liten stinta, men fan så jag hatade henne då jag såg detta då hon fick dansa med Gene, numera så blir jag bara varm i hjärtat när jag ser det, men då… (förstå dock att mannen är typ 50 + 3 år eller nåt därikring här och han är lika jävla sexig)

direktlänk till videon ovan:  http://www.youtube.com/watch?v=h1dmKyj9kN0

Jag är medlem i Piratpartiet. Jag har aldrig varit en aktivist (dvs anmäld som sådan och därmed kallad till deltagande i aktiviteter och möten osv) men ändock alltid varit aktiv.

Aktiv så till vida att jag engagerat mig i Piratpartiets politik och skrivit blogginlägg om det; att jag läst (och ibland kommenterat) otaliga blogginlägg om Piratpartiet (både från piratpartister och icke-piratpartister); att jag deltagit i demonstrationer, årsmöten och happenings; att jag varit aktiv i forumet (mer genom att läsa än att skriva iofs).

Utöver att läsa piratpartisters bloggar (då främst styrelsemedlemmars, partiledningmedlemmars och andra framstående medlemmars–ingen nämnd och ingen glömd, ni fattar nog vilka jag menar) och att läsa direkt på partiets sajt (utöver att rss:a på live-feeden) så har forumet varit min källa till information.

Jag insåg dock snabbt att det inte var där som det snackades som mest utan att det mesta snacket ägde rum via IRC eller Skype. Då jag är mer av en lyssnare/observatör än pratare/deltagare så sket jag högaktniningsfullt både i IRC och i Skype (förvisso så skulle jag kunna “lyssna” på IRC och inte deltaga, men jag orkar inte bemöda mig med det–att be om en inbjudan till Skype för att kunna “lyssna” ser jag som kefft) och har därför hållit mig till forum och bloggar.

Trots forumets usla uppbyggnad (där det är skitsvårt att hålla koll på vad som tillkommit sen senaste besöket–man kan iofs prenumerera på trådar men när man kollar prenumerationslistan så ser man inte om det skrivits nåt nytt i trådarna–trådarna är bara stumt listade; där man inte lätt kan hitta alla inlägg man själv skrivit i; där det inte finns något enkelt sätt att se om någon citerat/svarat på det man själv skrivit; där det inte finns någon markering i själva trådarna var man läste sist osv osv osv) och nästintill diktatoriska moderering (iaf senaste halvåret) samt ickeexisterande gensvar (eller rättare: ett klart NEJ till det du föreslår för att sedan totalt ignorera repliken på det svaret–iaf i över en månad tills nån annan har nåt att invända) på framlagda förslag om förbättring så har jag stått ut med det eftersom det som är av vikt som avhandlats via IRC och Skype förr eller senare nått forumet och jag därmed fått kännedom om det. Om än lite sent.

Jag var “aktiv” långt innan jag bestämde mig för att bli medlem i partiet (jag har medlemsnummer 11641 om nån nu undrar, dvs jag blev medlem strax efter Troberg och stax före Olsson. för att ta två illustrativa exempel på aktiva och synliga medlemmar) och efter att jag blev medlem så utökade jag min “aktivitet” genom att läsa mer och oftare och ansåg att jag hade bra koll på vad som skedde i partiet som förespråkar/-de öppenhet.

För ett halvår sedan så tappade jag dock lusten att fortsätta vara medlem pga av interna struntdiskussioner (som jag faktiskt kunde se då de skedde i lite mer “öppna” kanaler) och var på väg att säga “Tack för fisken” men jag besinnade mig och stannade kvar för jag tror fortfarande på Piratpartiets principer–jag tivlar dock mer på en hel del medlemmar (iaf de jag kommit i kontakt med via forumet) och funderar över om de ens läst principprogrammet.

Nu vet jag dock inte längre. Mycket av det jag funderat på senaste tiden har Mikael Hedberg på Skivad Lime skrivit ner, och jag skriver under på varenda stavelse–och så även på MABs uppmaning.

Med tillägget att jag tappade lusten (redan före jul) för att sätta min spotlight på kandidater (efter att bara hunnit med två) samt att jag helt har slutat att besöka forumet (redan före nyår) samt att jag nu (senaste veckan) faktiskt funderar på om det ens är nån mening för mig att rösta…

Nåja. Jag har till söndag på mig att bestämma mig.

Och ja, du gissade rätt–jag älskar parenteser! Därtill så använder jag dem rätt–en text ska kunna läsas med flyt och förståelse även om parenteserna inte finns där (darav att jag demonstativt kursiverat parentesens innehåll i texten ovan–samt överanvänt dem). Därtill så älskar jag tankstreck–fast jag föredrar att kalla det “tankestreck”

Att svara “det har inte du med att göra” på nosiga frågor från journalister är något som fler politiker borde göra. Kanske budskapet att de faktiskt inte har med det att göra skulle gå fram bättre då än när de använder sig av de lite mesigare svaren “inga kommentarer”, “det kan jag inte yttra mig om” osv.

När ska de lära sig egentligen?

Kolla bara på det här, för att ta ett exempel.

Vad är syftet att inte ha premiär för en ny film samma dag över hela världen? Varför har filmen premiär i Egypten 2 dagar innan den har premiär i ursprungslandet?

Jag sätter en femma på att filmen finns i en rysk camversion i en bukt nära dig innan midsommar.

I Sverige och Turkiet har fimen premiär sist av alla. På ett ungefär 2½ månad efter första pemiären.

Och så undrar de hur de ska få bukt (no pun intended) med fildelningen…

Jo, serru att… vad sägs om att släppa filmen på biografer världen över på samma dag? Då kommer iaf de som vill se filmen och inte har något emot att betala för sig för att få göra det gå på bio–för det är ju faktiskt där som upplevelsen av en film är som bäst.

Dem som bara vill ha “gratis” lär väl skita i upplevelsen och nöja sig med den ryska camversionen oavsett om filmen finns på en biograf nära dem, men vi är ganska många som inte nöjer oss med en camkopia av en film vi vill se utan faktiskt föredrar att få se den på en biograf eller i biokvalitet när andra i världen får det.

Min utopi: Filmer släpps på samma datum världen över. Nån vecka eller två senare så finns filmen streamad på filmbolagets sajt att se för en överkomlig summa. Nån vecka efter det så kan man köpa en nedladdning av filmen från samma sajt eller annan återförsäljare. Ett par veckor efter det så kan man köpa en fysisk kopia–aka en dvd-/bluerayversion av filmen.

Vad är då en överkomlig summa? Ptja, +100 för en biobijett och +200 för en dvd-/blueraykopia är för mig överpris, men om man säger som så att en streaming eller en nedladdning kan ske för en fjärdedel av det priset så kan vi börja snacka. Men först och främst så måste alltså releasedatumet vara detsamma världen över.

Hej filmindustrin!
Jag förstår fullständigt att ni vill få slut på fildelningen av era alster eftersom ni tror att ni förlorar multum på detta, men istället för att sikta på stjärnorna (det onåbara) och ta till alla medel för att få fildeningen att sluta helt kanske ni skulle fundera på att sikta på grantopparna (det nåbara) och försöka att få den att minska istället?

Liksom, hur svårt ska det va!? Om ni inte fattat nåt av det jag skrev ovan så låt mig ta det i punktform:

1. Släpp ert material på samma datum världen över.
2. Skapa egna onlinetjänster för streaming av ert material för en liten avgift. (en avgift som är typ 25% av biopriset)
3. Släpp ert material för nedladding så att man kan köpa sig en egen kopia (även här till ca 25% av priset för att köpa en fysisk kopia med fodral och allt)
4. Se till att era tjänster är tillgängliga för alla med internetuppkoppling oavsett vilken mediaspelare de har, oavsett vilken webbläsare de använder, oavsett vilket operativsystem deras dator kör på.

Kan ni uppfylla/genomföra dessa 4 enkla punkter så är jag övetygad om att den (av er) oönskade fildelning av ert material som fortgår ryms inom den kontopost som ni vanligtvis nämner som “svinn“.

Precis som alla andra näringsidkare är det alltså dags för er att börja lyssna på era kunder–för att ta ett exempel med er favoritnäringsidkare, en ICA-handlare, så skulle inte en ICA-handlare kunna fortsätta i sin affärsverksamhet om han körde ert stuk för att eliminera allt svinn–alltså, tänk er att besöka en ICA-butik som denna:

Vid entrén till ICA-butiken står en vakt, för denne måste du visa giltig legitimation innan du får inträda i butiken. Din legitimation skannas och läggs in i butikens databas över besökare.

Entrén likväl som resten av butiken är kamerabevakad så vad du än gör dokumenteras på “film”.

När du kommer fram till kassan så skannas alla dina varor, vill du betala kontant så är du per automatik misstänkt, betalar du med kort så registreras det–inte bara summan utan också varje vara du köpt (att senare kunnas jämföra med hur ofta du köpt denna vara tidigare), mängd, tidpunkt, hur ofta du varit inne i affären utan att ha köpt nåt.

Slutligen innan du går ut från butiken så måste du gå igenom en “båge” som skannar dig in på bara skinnet så att ICA-handlaren vet att du inte stoppat en oxfilé innanför koftan. Denna “nakenskanning” av din kropp lagras självklart i den fil i butikens databas som upprättades för dig redan första gången du besökte butiken.

Är detta ett samhälle som ni efterstävar? Hur många kunder tror ni denna ICA-butik kommer att ha kvar ett par veckor efter införandet av dessa åtgärder för att få koll på deras “svinn”?

Oavsett om Bono kallar Kinas nätövervakning för “ignoble” eller inte så ser han alltså detta skamliga/låga förfaringssätt som ett sätt att kontrollera fildelning av hans låtar på.

Film eller musik eller oxfiléer–vill vi ha det så här?

Efter att ha skrivit mitt svar till Trollan (som alltså har en hel del sunda åsikter nedskrivna på sin egen blogg) på mitt förrförra inlägg så gick jag tillbaka och läste alla kommentarer igen på inlägget det handlade om, och då speciellt dem som var adresserade till mig.

Där fastnande jag på denna från (den kanske inte helt anomyma men iaf för mig okända) “Anders”:

[…]När någon angriper dig, så har du inte alltid något val. ”Inte falla ner på deras nivå” fungerar endast som strategi, om du befinner dig i en styrkeposition.

nef skrev: ”man [ska] inte köra stuket av ”men han slog mig så jag får slå tillbaka!”.

Helt OK attityd/strategi – förutsatt att du vill acceptera att bli slagen gul och blå. Om du inte vill acceptera det, så har du inte något val – du måste slå tillbaka.

Jag kan liksom inte acceptera det resonemanget som en sanning. Det är väldigt få situationer i livet där man bara har ett val.

Vanligtvis så har man två val som är uppenbara, och dessa är diametrala: attackera eller fly. Svart eller vitt alltså. Däremellan så finns det otaliga grå nyanser–man kan fly och attackera från en annan flank, man kan attackera och sen fly, man kan attackera subtilt för att sedan dra sig tillbaka och sedan attackera med full kraft från ett håll (eller tidpunkt) som inte var väntat. För att bara ta några exempel.

Att påstå att det enda man kan göra om man blir attackerad är att attackera tillbaka är iaf för mig väldigt världsfrånvänt och gymnasialt naivt. Och kanske även lite av ett “von oben” perspektiv…

Jag hade gärna fortsatt att resonera där i kommentarsfältet med både Monica Antonsson och Ingrid Carlqvist, men det fanns en svans–en förbannad eldbefängd draksvans–som viftade vilt och kastade ut rökridåer och byggde halmdockor. I vilket syfte vet jag inte, men resultat blev iaf att jag lämnade diskussionen, och det verkar iaf ha varit vad de ville.

Fast här kan jag ju alltid fortsätta den, så välkommen att diskutera i mitt digitala vardagsrum om ni vill.